Över en fika med Ingbritt Wik

Berätta kort om dig själv
Har två barn, som själva är vuxna och har sina familjer.
Lever numera ensam, men eftersom jag är en stor djurvän, delar jag min bostad med en siameskatt. Det jag ogärna pratar om är min urusla hälsa, som jag brottats med alltsedan begynnelsen. Nu är jag i alla fall höftledsopererad, på ena sidan, men den andra operationen har jag kvar.
Inget ont som inte har något gott med sig säger ordspråket. Kanske är det, tack vare mina svårigheter att röra mig, som jag blev en stillasittande författare och målare.

Hur fick du idén till din novell?
Gräv där du står! sa jag till mig själv när jag såg Ariton Förlags tema för novelltävlingen, och så gjorde jag det: skrev ”Minnesstunden” som blev antagen till antologin Över en fika i Svea Rike. Att vara en känslig människa under ett långt liv, resulterar i att man har stoff till det mesta på temat rädsla. Så temat passade mig som handen i handsken.
Vem har inte känt sig bortkommen någon gång…? Kanske i ett begravningsfölje…? Där man förväntas uppträda korrekt. Eller rädsla för att inte passa in eller rent av att göra bort sig någon helt annanstans under livsresan. Rädslor kan man skriva mycket om.

Hur sorterar du din bokhylla?
Mina bokhyllor är rena djungeln. Hur det är med färg och ordning i hyllan är inte svårt att beskriva: ”huller om buller”, är svaret, och alldeles för många böcker. Lyssnar ofta på talböcker efter att jag lagt mig. Min svårighet att röra mig har gjort, att jag för det mesta sitter framför datorn och skriver dagarna i ända. Under en dag får jag nog av bokstäver, och lyssnar hellre på en talbok som godnattsaga.

Vilken är din mest heliga plats?
Om jag till äventyrs har någon helig plats, så är det vid datorn eller framför mitt staffli. Ingen får ändra ordningen på min färgpalett eller på ikonerna på datorskärmen. Med händerna på datorns tangentbord känner jag mig tillfreds och tankarna får ro. Jag glömmer tid och rum när jag skriver. Jag vet inte alltid var jag får mina texter ifrån. De bara dyker upp, och tacksam är jag över detta fenomen.

Vad är du mest rädd för?
Mina rädslor är så många att det är svårt att säga, på rak arm, vilken som är värst… Men det är nog att inte duga som den jag är. – För att inte tala om den fasa det skulle innebära, att få en stroke eller drabbas av något annat som gör, att jag inte kan klara mig själv utan hjälp.

Vem fikar du helst med?
Vem jag helst fikar tillsammans med, är mig själv. Ingen som skyndar på mig, och stressar mig i onödan, ingen som kräver min uppmärksamhet. Jag får sitta och drömma och vara den jag är.
Detta konststycke som går att läsa här, föreställer den personlighet min livsvandring har danat mig att bli.

 

Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I början av december ger Ariton Förlag ut ”Över en fika i Svea Rike”, en novellantologi där 35 författare delar med sig av berättelser om sådant som skrämmer oss. Ingbritt Wik medverkar med novellen ”Minnesstunden”.

Dela gärna:

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *