Tankar om skrivande före och efter utgivning

Amor verborum

av Maria Elena Bergman

Den 3 augusti 2020 var en viktig dag för mig. Jag har sovit gott men vaknar tidigt, alldeles för tidigt, full av spänning, beger mig till Simrishamn och hämtar leveransen av de böcker jag ska sälja på min bok-release. Det kändes som om jag födde ett barn. Det första barnet är debuten, det är konkret, det är härligt att bläddra i boken. Jag luktar och läser det färdiga resultatet. Jag använder Facebook och Instagram och den 5 augusti samlas vi på Björn & Maria galleri i Gnalöv på Österlen. I coronatider har jag bjudit 20 personer, par kan sitta nära varandra medan andra håller avstånd, det är nya sociala beteenden vi övar oss på vid samlingar för att undvika smittan i Covid 19.

Min bok Sju Systrar, ges ut av förlaget Ekström & Garay som har sitt säte i Lund.

Före utgivningen hade jag skickat romanen till ett antal förlag. Jag hade haft ett färdigt manus av romanen ett tag och ville så gärna bli utgiven av ett av de stora förlagen men nådde inte riktigt ända fram till målet. Jag tröstade mig med att min roman hamnat i händerna på en lektör som gav ett lektörsomdöme samt en positiv personlig kommentar. Efter ett par mail med en anställd från förlagsgruppen gjordes boken om, men efter flera turer blev den ändå refuserad. Det jag läser på webben som Svensk Bokhandel skrivit, är att de stora förlagen får tusentals manus så att hamna hos en lektör var i mitt fall inte ett nederlag utan snarare en sporre att söka ett annat förlag som kunde tänka sig att anta mitt manus. Jag kan skriva, konstaterade jag och en dörr hade lämnats öppen för mig att återkomma.

Det är inte ovanligt att bli refuserad, tröstade mig vännerna som har egna förlag, ger ut egna böcker eller har gått på skrivarkurser. Jag har ännu inte gått på någon kurs och flera manus jäser i mitt huvud och i min dator. Det är ett ensamt arbete med avbrott för många promenader för att skingra tankarna och det gäller att ha fasta rutiner. Jag startar alltid metodiskt i augusti. Under sommaren läser jag och funderar på den nya roman som jag arbetar med och som jag inte vet om den blir utgiven. Men, det är som ett gift, ljudet av tangenterna kallar på mig, skärmen lyser på natten och ropar på mig, skriv kvinna, skriv! Datorn, den bärbara och den stationära har varit en bra investering.

Ämnet till debuten har grott i mig sedan 80-talet då jag hade skrivit färdigt ett annat manus om ämnet exil och som jag innerst inne inte var nöjd med så jag övergav det litterära skrivandet för akademiska studier. Jag tog mig till en Ph. Dr examen 2006. Det krävs tålamod och envishet och en smula författarådra för att färdigställa inte en, utan i mitt fall tre avhandlingar. Så, jag fortsatte att skriva, korta noveller, prosadikter, artiklar och fyllde anteckningsböcker, loggböcker och dagböcker med poesi, tankar, idéer.

Efter utgivningen kommer marknadsföringsarbetet av såväl förlaget och av mig som författare. Jag tog kontakt med de aktörer som jag tror skulle vara intresserade av huvudpersonerna i min roman. Jag uppmärksammas allt mer på hur jag använder språket och arbetar med den nya romanen som är i sin tredje bearbetning.

Debutromanen tog ett par år att färdigställa, korrektur, språkgranskning, lektörer bland vänner som gärna läste och ger mig synpunkter. En bra koll är ifall man själv orkar läsa det man skrivit. Redigera, klippa bort eller utveckla oklarheter. Jag har förstått att det är viktigt att fånga uppmärksamheten hos den som ska bestämma om det finns något i romanen som kan intressera allmänheten, för trots allt är det en affärsidé att publicera, böcker måste säljas, föredrag måste anordnas, bokmässor och alla sammanhang som kan tänkas ha anknytning till litteraturen ingår i konceptet, att sälja.

Jag funderar nu när romanen är färdigskriven på vad jag egentligen ville säga, förmedla. Jag visste tidigt utifrån andra utkast till romaner som ligger och väntar på att sys ihop att jag ville skriva något om exilen, ville skildra invandrarskap, främlingskap. Jag ville också ta pulsen på Sverige, besviken på att det blivit ett annat Sverige som gått mer eller mindre mot en mörkare utveckling än när jag en kylig novemberdag anlände till Stockholm år 1974. Jag kunde inte släppa tanken på att vår demokrati hade kapats. Jag ville skriva utan att censurera mig, utan att någon skulle diktera villkor och utan att referera till forskning, vilket var den miljö jag kom ifrån där varje påstående, varje hypotes, varje ord skulle prövas, vägas på en våg i jakt efter evidenser. Jag har också översatt romanen till spanska och utmanat svårigheterna att anpassa språket, denna gång var det inte modersmålet utan det inlärda språket svenska som av naturliga skäl har tagit över mina tankar och som jag fortfarande erövrar. Det är en tillgång att vara tvåspråkig, att kunna kodväxla till en annan tankevärld. Ingen behärskar dock ett helt språk och jag botaniserar i många ämnen så de digitala lexikon, och Google Translate är min räddning när det dyker upp tveksamheter. Det finns alltid nyskapade ord och rikedom i ett språk och jag har också nytta av latin och grekiska samt spår av andra språk och det är roligt att konsultera etymologiska lexikon.

När jag pensionerades hade jag ingen tanke på att starta med skrivandet igen, att jag i min iver att hinna ordna fotografier, gå igenom alla anteckningsblock, böcker, kläder och allt som ingår i en dödsstädning och vad man har för sig när man hör den välkända repliken: ”När jag pensionerar mig ska jag ta itu med alla fotoalbum…” men istället för att fixa fotografier gör man något annat. För min del satte jag mig och utvecklade romanen Sju Systrar av det jag tidigare hade skrivit, inspirerad av anteckningar i mina anteckningsblock och tillsammans med foton från en förgången tid växte romanen fram. I Sju systrar fantiserar jag fram händelser, drama och använde eget minnet och upplevelser av min egen barndom. Jag grubblade mycket och länge på hur jag skulle gestalta och förmedla det jag ville säga och satte igång när jag själv besvarat mina egna frågor: Varför inte använda mina upplevelser av flykten och min egen familj, att ha den som ram och sätta igång vävandet av händelser. Historien, tänkte jag skulle inte vara kronologiskt berättad, den skulle växla mellan kvinnornas födelsedecennier. Födelsestaden skulle förstås vara med. Jag gjorde också research på sajter där man hade samlat vittnesmål om olika övergrepp som skedde under militärdiktaturen. Historien levde sedan sitt eget liv och jag skrev i flow med gråt och skratt.

Det var så många trådar som skulle spinnas, mångas öden som skulle vävas och så många händelser som jag ville få på pappret att det räckte till flera tusentals sidor. Varje syster förtjänar egentligen en egen bok. Det blev till slut som olika tidslinjer sammanvävda av tidens anda och ett lapptäcke. En väv av färger och minnen tog form. Jag var dock realistisk och insåg att som okänd kvinna, utan skrivarkontakter och någon litterär agent eller coach skulle boken avgränsas till max 200 sidor. Mitt skrivande, resulterade i ett svensk-chilenskt lapptäcke utan blomsterspråk.

Jag är och har alltid varit en bokslukare av fakta och skönlitterära skildringar, det har varit min skola särskilt läsande av många manliga genier, men också många kvinnor. Under vintern i kombination med skrivande lyssnade jag på Nils Holgerssons underbara resor som min man läste för mig, som förr när jag nyss träffat honom och han läste Tove Janssons böcker om Mumindalen. Under hårda stormdagar med regn och rusk skrev jag och antogs att delta i två antologier som gavs ut av Ariton förlag vilket sporrade mig att avsluta romanen. Mitt intresse för skönlitteratur odlas hela tiden och det har gått i vågor allt från science fiktion, till politisk, aktivistisk litteratur, faktaböcker, skräckböcker, klassiker, nobelpristagare, spansk och latinamerikansk litteratur. Men, i den digitala tiden vi numera lever i, konsumerar jag även filmer och dokumentärer.

Publiceringen av debutromanen har givit mig glädje men också besvikelse då biblioteken inte tar emot författarbesök under 2020 så under några veckor gick luften ur mig. Jag är lyckligtvis på banan igen och skrivarlusten är tillbaka.

Jag har skrivit en artikel om klass och problematiserar autofiktion (ej publicerad) som jag gärna kallar faktafiktion och det är riktigt kul att hitta olika vägar att presentera sig genom artiklar, denna gång i webbtidningen Allt om skrivande och klart att jag broderar, korrekturläser och utvecklar romaner, där kvinnor har huvudrollen. Och ytterligare en till är på gång.

Tvivlen finns där samtidigt för jag vet inte om jag orkar med nya refuseringar. Men, så länge berättelserna finns inom mig känner jag behov att fortsätta och så länge jag kan bli arg och förbannad på orättvisor kommer jag att skriva.

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap. Åsikterna i krönikan/artikeln är skribentens egna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.