Att vara anhörig har ingenting med blodsband att göra

 I september lanserar Ariton Förlag antologin Över ytan: 10 personliga berättelser om psykisk ohälsa, anorexi och om att vara anhörig. Maria-Helena Pihlman medverkar med berättelsen ”Kaffe med bismak av gräs –
en superhjältes bekännelser”.

Den där tidsekvationen blir ofta svår att få ihop. Inte minst i kombination med ett heltidsarbete, i värsta fall med någon oförstående chef eller kollegor, som förväntar sig att jag – som även har anhöriga att ta hand om – varje dag ska topprestera, engagera mig, vara trevlig och social och ställa upp och jobba extra vid akut uppkomna situationer utöver ordinarie arbetstid. Givetvis utan framförhållning. Inte sällan krockar sådana här plötsligt uppkomna situationer på jobbet med något, sedan länge, inplanerat vårdrelaterat med mina föräldrar eller med min egentid till återhämtning.

Berätta kort om dig själv
Jag heter Maria-Helena Pihlman och är född 1969. Bor i norra Västergötland och trivs nära naturen. Har finskt påbrå. Tycker om att lära mig nya saker, se sammanhang och utvecklas.

Jag gillar att formulera mig i text och har drömt om att någon gång bli utgiven. Jag har många berättelser inne i huvudet som väntar på att komma ut. 2009 gick jag en skrivkurs för Pamela Jaskoviak som Högskolan i Skövde anordnade, men har inte förrän nu kommit till skott och debuterar som författare i antologin ”Över ytan”.
Så jag är förmodligen en senblommande individ, just som min månadsblomma Astern.

Berätta kort om vad du skriver om i ditt kapitel i boken
Mitt kapitel i boken handlar om min upplevelse av hur det är att vara anhörig till mina sjukliga föräldrar. Jag beskriver den maktlöshet som jag kände när primärvården ignorerade föräldrarnas sjukdomssymtom och som höll på att bli deras död sensommaren 2016.  Jag berättar även om min frustration kring bristen på samordning inom vård- och omsorg och om en oförstående omgivning som inte förstod att min ilska egentligen var en sorgereaktion.  Jag berör även den dyrköpta erfarenheten jag fick efter min kollaps och återkommer till hur fel det är att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag beskriver även några andra utmaningar, men också glädjeämnen med att vara anhörig.

Vad läser du helst för sorts böcker?
Jag brukar ha 3-4 böcker igång samtidigt och läser ur dem beroende på sinnestillstånd. Jag gillar främst historiska romaner, självbiografier, humor och rysare.

Vad längtar du mest efter just nu?
Jag önskar att vi kunde höja statusen på yrken som tar hand om människor i vård-, skola och omsorg och börjar styra dessa verksamheter efter behov, erfarenhet, kompetens och kvalitet istället för ”budget i balans”. Åtminstone om vi vill ha ett gemensamt samhälle för alla där inte ursprung eller tjocklek på plånbok avgör om du får okej skolutbildning, omsorg eller sjukvård.

Vad är ditt bästa tips för att komma över ytan när det gäller psykisk ohälsa/att vara anhörig?
Jag har min humor som hemligt vapen och med den kommer förmågan att försöka se det roliga i precis allt. För mig fungerar det oftast. Annars tar jag mig ut i naturen. Den är för mig både lugnande och läkande, förutsatt att jag har koll på att fästingarna inte hoppat på mig och biter sig kvar på något svårkollat ställe.
Mitt bästa tips för att vara anhörig är att komma ihåg hur viktigt det är att prioritera tid till egen återhämtning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.