Hur mäter man framgång?
Av Sanna Juhlin, författare
Jag är utgiven med åtta böcker, en via print on demand och resten via traditionella bokförlag. Det är en lång resa jag gjort under dessa fem år och att jag lyckats beror mycket på att jag är disciplinerad och envis. Jag tar mitt författarskap på seriöst allvar.
Min kompetens har jag byggt upp genom en stor nyfikenhet och en vilja att vara en del av kulturlivet. Det känns stort för någon som har arbetsklassbakgrund i generna och det har krävts en hel del att bryta gammalt tänk och trotsa Jantelagen. Jag kan, jag vill och jag ska bli författare. Och det har jag blivit.
Under åren har jag läst litteraturvetenskap på Universitet. Jag har utmanat mig själv till att recensera barn- och ungdomsböcker på Barnboksprat. Jag har vågat gå med i samråd fastän jag inte trott mig tidigare vara politisk intresserad, men helt plötsligt sitter jag med KLYS och landstingsregioner och diskuterar kulturskaparens möjligheter till att kunna arbeta. Jag har åtagit mig uppdrag som regionombud för Västernorrland från Sveriges författarförbund. Just nu driver jag en skrivarkurs för arbetssökande på Medborgarskolan.
Ganska så stort för mig som alltid trott att jag inte passat för något annat än lokalvård eftersom jag bara gick två år på gymnasiet och inte ens kan skrivregler ordentligt. I skolan var det värsta jag visste att stå framför klassen och hålla redovisning. Idag är jag också nervös inför föreläsningar men eftersom jag pratar om det jag brinner för så utmanar jag mig hela tiden till att utvecklas. Jag tycker det är enormt roligt och det överträffar min nervositet.
Författarskapet är därför för mig inte bara en hobbysyssla där jag skriver ned tankar och fantasier. Det är för mig en utveckling av min personlighet och en livsstil.
Men…är jag då framgångsrik?
När jag blev utgiven allra första gången var det en ren och skär lycka. Vilken stolthet och vilka drömmar man spann. Idag är jag mer realistisk och en viss bitterhet har smugit sig på mig. Det räcker inte längre för mig att bli utgiven och skriva på ett kontrakt. Det måste till något extra för att jag ska få samma adrenalin av kickar. Att vara utgiven av små förlag är oerhört tufft. De stora förlagen tar över hela marknaden. Trots att man är utgiven författare så finns inte mina böcker hos bokhandlarna landet runt. Akademibokhandeln lokalt tar inte ens in mina böcker för de är hårt styrda centralt, man får inte chans att synas på nätbokhandlarnas startsidor utan försvinner snabbt i mängden av tusentals titlar. Har man tur blir man omskriven i de lokala tidningarna men det räcker knappats till då man behöver synas i tidskrifter som når hela Sveriges befolkning. Hur ska man kunna öka böckernas försäljningssiffror om man inte syns? Att sitta på boksigneringar och det dyker upp ett fem- till tiotal människor för att köpa ens bok blir inte längre intressant efter åtta boksläpp. Man vill något mer extraordinärt. Man vill utvecklas. Man vill ta steget längre upp.
I kampen för att slå igenom och bli etablerad författare så har det varit slitsamt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden är förgörande för den kreativa hälsan. Jag har jagat agenter, jag har jagat journalister och varit nära att publiceras med en artikel i en stor tidskrift men fick nobben – trots intervju och allt. Tydligen var jag inte känd nog. Sådant är jobbigt – att tigga och be om uppmärksamhet och bekräftelse.
I julas kände jag att jag inte orkar längre. Nu ger jag upp. Men så får jag min roman De Sömnlösa utgiven som ebok i februari och den 13 april släpps min och Millis Sarris andra barnbok ut. Hoppet tänds igen. Men denna gång taggar jag ned. Nu måste jag förändra mitt tänk igen. Framgångens sötma får inte ta över min lust till att skriva. Jag vill hitta tillbaka till den där oskuldsfulla tiden då jag skrev för min egen skull och om det som fyllde mig med tillfredsställelse.
Så hur räknar man då framgång?
Jag är utgiven författare. Jag har ett stort kontaktnät med andra författare och människor som verkar i kulturen. Jag har många läsare som uppskattar mina böcker. Jag är inskriven i historien med mina böcker. Mitt namn kommer att finnas kvar även efter min tid på jorden. Det är egentligen stort. Det är kanske en sådan framgång man får nöja sig med och är den höga status vi författare egentligen bär med oss trots att vi är många som är fattiga och inte kan leva på enbart detta.
Men jag är en besvärlig typ. Jag är en naiv drömmare. Jag nöjer mig inte med detta utan siktar vidare och drömmer om det där stora genombrottet. Då det kommer att kännas som jag fått lön för mödan för all kraft och tid jag lagt ned på att komma dit jag är idag. Då kanske, ska jag känna mig tillfreds och nöjd med mig själv. Då är min barndomsdröm uppfylld rejält. Vad framgång är blir nog väldigt individuellt men tyvärr är det nog för många en dröm om att kunna överleva på författarskapet rent ekonomiskt. Vi författare klarar oss oftast inte på den royalty som böckernas försäljning ger utan vi behöver bättre förutsättningar för att kunna jobba med andra saker inom kulturen.
