Att acceptera att det inte kommer att bli som förut, även om man mår bättre

Denna månad lanserar Ariton Förlag antologin Över ytan: 10 personliga berättelser om psykisk ohälsa, anorexi och om att vara anhörig. Sarah Larsson medverkar med berättelsen ”Jag har bestämt mig för att våga”.

Det finns ett före och ett efter sjukdom, har jag lärt mig. Nu var det så länge sedan att före har blivit suddigt i mitt minne. Jag kommer ihåg glimtar, stunder och ögonblick, men inget av det har en skärpa som ger en tydlig bild av hur min vardag såg ut. Det är lite som att se tillbaka på mitt liv genom vatten.

Berätta kort om dig själv
Jag heter Sarah Larsson, är 30 år gammal och bor i Eskilstuna. Jag arbetar som maskinoperatör på ett bageri men är också folkbildare och cirkelledare på ABF och utbildad Våga fråga-instruktör. Jag har gått ett flertal kortare skrivarkurser, en ettårig skrivarlinje på Österlens folkhögskola och studerat Textdesign på Mälardalens högskola. Skrivandet har varit mitt liv sedan jag var nio, författare drömmen sedan jag var elva. Jag skriver främst noveller, både till antologier och tidningar, men medverkar även med självbiografiska texter i ett flertal böcker. Jag tycker om att lyfta svåra och tunga ämnen när jag skriver, sådana som jag tycker att vi behöver prata mer om och uppmärksamma, som exempelvis jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och att inte ha rätt till sin egen kropp, psykisk ohälsa, utmattning och självmordsförsök, mobbning, utanförskap, sorg och HBTQ.

Berätta kort om vad du skriver om i ditt kapitel i boken
Mitt kapitel handlar om ett ”före” och ett ”efter” att vara sjuk, men också före och efter diagnos och före och efter att få hjälp. Hur livet förändras och hur man får lov att anpassa sig och acceptera att saker och ting inte kommer att bli som de var förut, även om man mår bättre. Jag skriver även om hur det är att vara anhörig till människor med utmattning och depression, hur lätt det är att glömma bort sig själv och hur lätt det är att hamna där själv trots att man tror att man ska känna igen tecknen efter att ha sett det hos andra. Som en ganska nybliven Våga fråga-instruktör lyfter jag även myter och fördomar kring psykisk ohälsa och självmord, kunskap som vi alla verkligen behöver och som kan bidra till att rädda liv.

Vad läser du helst för sorts böcker?
Jag läser det mesta, jag är och har alltid varit en bokmal, även om jag ofta dras till fantasy, självbiografier och feelgood. Det går att hitta det mesta i mina bokhyllor, från roliga, varma och sorgliga böcker till kriminalromaner, spänning och berättelser om förintelsen och andra världskriget. Det enda jag egentligen har svårt för är skräck och det är för att jag är väldigt lättskrämd. Jag har lika svårt för skräckfilmer och undviker dem alltid.

Vad längtar du mest efter just nu?
Beroende på hur djupt man ska gå kan mitt svar på den här frågan bli väldigt långt. Dels längtar jag såklart efter att pandemin ska ta slut så att livet kan bli lite enklare igen, även om jag personligen inte har drabbats särskilt mycket av det vet jag att väldigt många har det. Men ska jag gå djupare än så längtar jag efter en bättre och mer jämställd värld. En värld där mäns våld mot kvinnor inte finns och där kvinnor inte behöver sitta i rättegångar och se sina förövare gå fria för att vi har ett rättssystem som alltid dömer till förövarens fördel samtidigt som de alltid misstror och ifrågasätter kvinnor. Jag längtar efter en värld där man inte behöver vakna upp till nyheter om kvinnor som blir mördade och våldtagna varje dag, eller nyheter om kvinnor som blir dömda för förtal för att de berättar sanningen om det hemska de har blivit utsatta för. Jag längtar efter en värld där rasism och nazism inte finns, där människor inte gör skillnad på människor och människor, inte dömer andra på grund av hudfärg, bakgrund, religion eller sexuell läggning. Jag längtar efter en värld där hatet har fått ge vika för kärlek, gemenskap, förståelse och acceptans.

På ett mer personligt plan längtar jag efter att den svacka jag har hamnat i nu, med en utmattning som återigen står och knackar på dörren, ska försvinna så att jag kan få må bättre igen. Jag längtar efter återhämtning, vila, ork och energi, för de senaste månaderna har de försvunnit helt och hållet.

Vad är ditt bästa tips för att komma över ytan när det gäller psykisk ohälsa/att vara anhörig?Acceptans. Det är något av det svåraste, men också väldigt nödvändigt. Att först och främst acceptera att man själv, eller en anhörig, är sjuk, men också vad det verkligen innebär. Att acceptera att kroppen inte orkar lika mycket som tidigare, att man vissa dagar inte gör mer än att flytta sig från sängen till soffan och att det är okej. Att inte pressa sig själv och sin kropp, eller en anhörig, att göra mer än den klarar av och att ge den vila och återhämtning. Ett annat tips är att ta emot hjälp. Jag vet att många kan tycka att det är svårt, det kan jag också tycka ibland, men när kroppen är så sjuk kan den där hjälpen verkligen vara avgörande, och göra stor skillnad.

Jag skulle också vilja uppmuntra människor att prata om det. Även om det är tungt, även om det är svårt och jobbigt, även om människor inte alltid kan förstå hur det känns, är det viktigt att vara öppen med det. När jag blev sjuk lovade jag mig själv att aldrig vara tyst, att aldrig dölja eller låtsas som att min sjukdom inte fanns, för det vinner man ingenting på. Det finns ett tabu kring psykisk ohälsa och ju mer vi pratar om det desto mer kan vi öka vår kunskap och förståelse kring det. För mig var det nödvändigt att människor visste om det eftersom det påverkade så mycket i min vardag. Man orkar inte lika mycket när man är utmattad och saker som middagar, en fika eller ett biobesök kan ibland vara alldeles för mycket. För mig var det en lättnad att människor visste att jag var sjuk eftersom det gav alla i min närhet en större förståelse för varför jag ofta sa nej. Det var inte för att vara otrevlig eller för att jag inte ville, utan helt enkelt för att min kropp var så slut att orken inte fanns.

I samband med det vill jag också ge tipset att säga just nej. Det är väldigt enkelt att säga ja till allt och ta på sig mer än man egentligen kan bära för att man inte vill såra någons känslor, men det är okej att säga nej. Det är snarare ett måste ibland, för kroppen klarar inte hur mycket som helst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.