Historien som måste berättas

av Sarah Larsson

Jag ville skriva den här boken för att jag hade velat läsa den för tio, femton år sedan. Jag hade velat läsa den när jag famlade runt sårig och rädd i spåren av det som hände, som aldrig borde ha hänt. Inte för att jag anser mig vara en talesperson för alla världens kvinnor. Utan för att jag tror att vi behöver fler ocensurerade vittnesmål om hur det är att vara kvinna i en värld där kvinnors sår aldrig tillåts att läka helt.

Hjärtat slår hårt i mitt bröst efter bara några sidor. Det håller i sig under resten av kvällen, emellanåt så starkt att jag nästan blir rädd. Kroppen känns tung, andetagen fastnar. Boken i min hand har jag väntat på i veckor. Allt som var mitt av Cissi Wallin. Historien som inte får berättas. Det tar mig bara några timmar. Trots reaktionen är den omöjlig att lägga ifrån sig. Pauserna är korta, består av turer ner till tvättstugan och spisen i köket, tvätt som måste tvättas och middag som måste lagas. Jag skakar när jag går nerför trapporna. Illamåendet får mig att undra om maten är på väg upp.

Redan innan jag öppnar den vet jag vad jag kommer att få läsa. Jag har följt Cissi länge, vet vad hon blev utsatt för, vet att hon berättade sanningen i samband med metoo, vet att hon blev dömd. Samtidigt vet jag ingenting. Jag vet och jag vet inte, men i boken finns hela berättelsen. Allt som vi vet, men också allt vi inte vet. Allt vi har hört, men också allt vi inte hört. Mitt hjärta går sönder igen och igen, tårarna rinner flera gånger om.

Det här är boken och berättelsen som så många kan relatera till. Historien som inte är min, men som på flera sätt skulle kunna vara det. Historien som är så många kvinnors, som en hel värld av kvinnor har upplevt i en värld som har gjort allt för att ignorera. Boken om ett samhälle som sviker och om kvinnor som tystas. Ett samhälle som dömer en för allt man är, men också för allt man inte är. För allt man borde och förväntas vara enligt de oskrivna regler som fortfarande lever kvar. Ett samhälle där det inte finns något spelrum, där kvinnor inte får vara för mycket, inte får sticka ut, inte får höras, inte får dricka, inte får ligga runt. Ett samhälle där stämpeln finns där på ett ögonblick, där trovärdigheten försvinner lika fort och som oavsett vad du råkar ut för aldrig kommer att tillåta att stämpeln suddas bort. Ett rättssystem som aldrig ger någon rättvisa och som alltid dömer till förövarens fördel. Ångesten och skulden som kommer med att vara kvinna och att inte vilja tillhöra facken man blir placerad i. Viljan att bryta sig loss, att bli accepterad utan att behöva ändra på sig, utan att behöva be om ursäkt.

Boken om ett samhälle och en bransch som blundar och vänder ryggen till, som ber kvinnor att ignorera, acceptera och stå ut. Där övergrepp bortförklaras, ursäkterna haglar och männen med makt kommer undan. Boken som handlar om mer än ett övergrepp, som handlar om att ta tillbaka sin röst, om rätten till sin egen berättelse, rätten till sin sanning när så många har försökt att göra om den och ta den ifrån dig. Det är en bok om orättvisa och trauma, om män som får fortsätta våldta, om människor som vet om och låter det fortgå och kvinnor som anses vara problematiska om de inte håller tyst. En bok om att få någon slags upprättelse och en bok om att lägga skulden där den hör hemma.

Bara ett par dagar innan boken hamnade i min brevlåda gick jag igenom gamla skoluppgifter från gymnasiet i jakt på ett manus, bara för att hitta andra uppgifter som jag helt hade glömt bort. Ämnet var detsamma som det ofta är idag, uppgifter nedplitade av den där lilla rebellen som höll tal och skrev texter om jämställdhet långt innan hon på allvar förstod hur ojämställt det var. Långt innan hon kallade sig för feminist, långt innan patriarkatet blev ett faktum hon insåg behövde förändras. Långt innan hon förstod att sexuella trakasserier, tjatsex och att bara bita ihop och vänta på att det skulle ta slut inte var något en kvinna behövde acceptera.

Skrivandet var alltid mitt sätt att göra min röst hörd, oavsett vad jag ville berätta. I Allt som var mitt visar Cissi vilken enorm kraft skrivandet kan ha. Hon sätter ord på de miljontals berättelser som världen försöker tysta och visar att det finns kamper som är värda att gå genom eld för. Jag vet att många ser Cissi som en förebild. Jag vet att det finns de som tycker att hon är en dålig sådan och jag vet att hon aldrig har utgett sig för, eller bett om, att få vara en. Jag vet också att jag ser upp till henne. För mig är hon en förebild, även om hon inte har bett om att få vara det. För mig är hon är en urkraft utan dess like, hon och alla andra kvinnor som vågar stå upp för det som är rätt, som inte låter sig stoppas, som inte låter sig skrämmas. Som lyfter, informerar och förklarar och som viger sitt liv åt att kämpa mot förtryck. Som berättar historien som måste berättas och som trotsar ett samhälle som borde ha kommit längre. Jag ser upp till henne för att hon är en ledstjärna i mörkret, för att hon trots en förtalsdom och efter att just ha förlorat sin mamma tog sig tiden att finnas där för oss. För att hon lyssnade, stöttade, trodde och stred, utan att backa en millimeter. Jag vill avsluta den här krönikan med Cissis egna ord, ord som ger mig hopp och som tänder ett ljus i det ogenomträngliga mörkret: ”Jag kvävs inte mer, jag brinner. Stormen gav syre till min låga. Nu står vi här och vi tänker inte försvinna.”

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap. Åsikterna i krönikan/artikeln är skribentens egna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.