Som anhörig är det lätt att känna skam

I september lanserar Ariton Förlag antologin Över ytan: 10 personliga berättelser om psykisk ohälsa, anorexi och om att vara anhörig. Monika Chanovian medverkar med berättelsen ”I backspegeln med Sop-Eriks dotter”.

Varför vill just jag berätta om dolda erfarenheter? Är det inte bättre att de stannar dolda under ytan? Under årens gång har jag förstått att jag måste lyfta fram dessa upplevelser, även om de är smärtsamma. Jag kan helt enkelt inte gå vidare i livet om jag försöker att inte låtsas om dem. Hur ska annars människor förstå vem jag egentligen är, om jag döljer det som förklarar det som format mig.

 

Om mig
Jag föddes i Kristdala. Vid sexton års ålder flyttade jag till Oskarshamn. Sedan dess har jag varit min hemstad trogen.  Jag är nybliven pensionär men arbetar kvar som grundskollärare i Döderhult. När jag skriver noveller använder jag mig ofta av egna erfarenheter. Mina huvudpersoner är ofta en blandning av mig själv och andra människor i min närhet. Det har alltid funnits en massa berättelser i mitt huvud. Ändå dröjde det till hösten 2016 innan jag tog tag i skrivandet. Med mitt deltagande i Ariton Förlags antologier har jag möjlighet att testa nya genrer. Jag har också ett stort musikintresse och det är främst rockmusik jag lyssnar på. Jag ägnar även en del tid åt att titta på serier. Såväl musiken som serierna ger mig mycket inspiration när det gäller skrivandet.

Vad mitt kapitel i boken handlar om
I mitt kapitel gör jag en tillbakablick på mitt liv.  Jag berättar bland annat om min uppväxt med en mamma som led av psykisk ohälsa. Något som även drabbat en annan närstående. Jag beskriver också mina känslor när det gäller att vara släkt med personer som har problem med missbruk. Som anhörig känner jag ibland skam och delvis ett misslyckande. Jag är medveten om att många andra är i samma situation. Jag hoppas mitt kapitel kan vara till tröst och vägledning för dem.

Mitt läsande
Just nu läser jag mest böcker som handlar om min hemstad. Det finns lokala författare som berättar om sin uppväxt och hur det var här i staden förr i tiden. Dessa böcker ger mig också inspiration till eget skrivande och jag blir alltmer nyfiken på vad min hemstad har för smultronställen. Det har blivit viktigt med tanke på hur läget med Corona är just nu.

Mina förhoppningar om framtiden
Just nu längtar jag efter att få leva som vanligt igen. Jag känner mig begränsad av Corona. Resandet som jag älskar är uppskjutet på framtiden.  Dessutom går jag i väntans tider för att få starroperation. Min syn har försämrats på mycket kort tid. Jag har dessutom inte mått så bra de senaste månaderna. Troligtvis är det en tand som orsakat detta. Jag har alltid haft problem med tänderna och trodde väl att det skulle vända när jag genomgick en omfattande tandrenovering för snart tio år sedan. Skrivandet och de dagliga promenaderna håller mig sysselsatt denna sommar. Det blir dock inte lika mycket skrivande eftersom synen är nedsatt.

Det som håller mig över ytan
När det gäller att hålla humöret uppe och inte tappa hoppet är skrivandet min bästa terapi. För en stund kan jag drömma mig bort och slippa tänka på de problem som mina anhöriga kämpar med. Även mina egna problem med hälsan blir lättare att tampas med.  Med hjälp av skrivandet kan jag dessutom ventilera mina känslor. Jag känner också ett behov att få berätta vad det är som tynger mig. Problemen måste upp till ytan. Jag mår inte bättre av att det sopas under mattan. Mina dagliga morgonpromenader under sommarlovet ger mig styrka och energi. De ger mig också inspiration till skrivandet av noveller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.