Jag undrade varför just jag råkade ut för depression

I september lanserar Ariton Förlag antologin Över ytan: 10 personliga berättelser om psykisk ohälsa, anorexi och om att vara anhörig. Jessica Berggren Turban medverkar med berättelsen ”Att hitta tillbaka till glädjen”.

Om man själv inte har befunnit sig i det där totala, kompakta och becksvarta mörker som kan ta en människa i besittning, är det nog svårt att till fullo kunna förstå. Begripa hur man kan ligga i sängen för att man inte kan ta sig upp. Inte för att man är så pass trött eller har någon fysisk åkomma som hindrar en, utan för att man helt enkelt inte klarar av att ta sig därifrån – oavsett hur mycket man än vill.

Berätta kort om dig själv
Jag är född 1989 och uppvuxen i Malmö. 2009 flyttade jag därifrån, för att bo tillsammans med den man som jag idag är gift med. Efter några år i Mälardalen flyttade vi ned till Halland och sedan 2014 bor vi i Falkenberg med vår dotter och en katt. Jag är utbildad paralegal (juridisk handläggare) och arbetar idag som sekreterare på en liten advokatbyrå i Varberg. Förutom att skriva, tycker jag mycket om att läsa och baka.

Hittills har jag bl.a. hunnit medverka i åtta novellantologier sedan 2015 och fått två noveller publicerade i Hemmets. I år medverkar jag dessutom i – utöver antologin “Över ytan” – Ariton Förlags novellantologi Ögonblick av galenskap.

Berätta kort om vad du skriver om i ditt kapitel i boken
I mitt kapitel funderar jag kring vad som genom åren kan ha bidragit till min depression och jag berättar även om den förlossningsdepression som jag drabbades av i samband med att min dotter föddes 2017.

Vad läser du helst för sorts böcker?
Idag föredrar jag psykologisk spänning – den sortens böcker som får det att krypa i huden. Dessa får gärna ha en och annan oväntad vändning.

Vad längtar du mest efter just nu?
Just nu är det – troligtvis i likhet med andra – att vardagslivet ska kunna återgå till det “normala”, eller åtminstone så normalt som det kan bli. Jag vill kunna krama mina vänner och umgås med andra utan att oroas över att bli smittad eller att jag kanske smittar andra. Jag längtar till den dagen då vi kan blicka tillbaka till detta ohyggliga år och sucka av lättnad över att det äntligen är över – att pandemin är över.

Vad är ditt bästa tips för att komma över ytan när det gäller psykisk ohälsa/att vara anhörig?
Om man själv är drabbad: Våga be om hjälp – oavsett om det gäller vården eller ens omgivning. Många gånger upplever i alla fall jag att det är lättare att ta sig igenom saker och ting när man har andra som stöd. Ensam är inte alltid stark. Jag var själv övertygad om att jag på egen hand skulle kunna ta mig ur mitt mörker då jag hade erfarenhet av depression tidigare, men genom min envishet blev min situation bara värre och värre. Om man är anhörig till någon med psykisk ohälsa: Våga erbjuda hjälp. Det är viktigt att respektera den drabbade och vad den vill, men det är minst lika viktigt att visa att man finns där – oavsett hur den drabbade vill att man ska finnas där. Det kan vara frustrerande om man blir bemött av avståndstagande eller ovilja från den drabbade att ta emot hjälp, men det gäller att ha tålamod. Låt den drabbade få ta den tid den behöver för att kunna ta emot hjälp. Man kan aldrig tvinga på någon hjälp om personen ifråga inte själv vill ha det. Inte om personen verkligen ska bli hjälpt.