De sa att jag bara inbillade mig att dottern var med i ett knarkargäng

I september lanserar Ariton Förlag antologin Över ytan: 10 personliga berättelser om psykisk ohälsa, anorexi och om att vara anhörig. Ingbritt Wik medverkar med berättelsen ”Från min synvinkel”.

Anhörig … när är man det? Svaret är enkelt: Anhörig är man inte bara när någon dör. Kanske är man ännu mer anhörig när någon lever, och man ser faran som hotar den man älskar, men inte har makten att ensam avstyra den.

 

Berätta kort om dig själv
Jag heter Ingbritt Wik, född 1943 i Ölme, Kristinehamns kommun. Jag är pensionär. Skriver noveller och följetonger för en del veckotidningar. Mitt skrivande är min ventil för att inte gå under. Jag har flera långa romaner som jag skulle vilja försöka ge ut, men hur det blir med det, får vi se. Trädgården är mitt lilla paradis, där krigar jag med kirskål och kvickrot. Trots att jag är stor djurvän blir jag sur på Bambi när han käkar upp knopparna på mina pioner.

Berätta kort om vad du skriver om i ditt kapitel i boken
Mitt kapitel i boken handlar om hur maktlös man känner sig som mor när ens barn börjar umgås i ett knarkargäng. På tidigt 70-tal fick man knappt uttala ordet narkotika. Allt sådant skulle tystas ner, som om det inte fanns. Inte gick det att uppbringa fakta om droger heller. Det fanns inget internet att googla på för att få råd.

Min dotter var 15 år när hon började umgås med lite äldre killar som använde droger. Få kände till att det fanns narkotika i den här staden.

Ingen trodde att det fanns fog för mina misstankar. Jag blev ombedd, av nära och kära, att lägga ner mina dubier om knark, och låta flickan få lite friare tyglar. Det där att dottern som fortfarande gick i skolan umgicks i ett knarkargäng. ”Nej, nej, nej …” Det var bara jag som inbillade mig, fick jag höra.

När den första killen dog, vaknade kanske somliga. När den andra killen dog, blev nog frågetecknen större. Först när min dotter kom hem och talade om för oss hur det verkligen var … kom saken i en ny dager … Dottern som jag kallar Natalie i berättelsen talade om för mig att hennes kille var narkoman och att han hade tagit sitt liv … Då kunde ingen fortsätta att slänga skit på mig och kalla mig för överbeskyddande hönsmamma eller att jag var inbillningssjuk.

Tänk så mycket bättre det hade varit om någon hade lyssnat på mig och tagit mina misstankar på allvar. Vi kanske hade kunnat hjälpas åt att ta reda på hur det verkligen förhöll sig. Kanske hade det gått att rädda dessa fina pojkar??? För det var fina killar, som sysslade med musik och hade hela livet framför sig. Istället mötte de döden en efter en, innan de ens hann bli vuxna …

Vidrigt är ett milt uttryck.

Många, många år senare blev jag kontaktad av den siste överlevande grabben ur gänget. Telefonsamtalet blev långt. Det är telefonsamtalet med den grabben som ligger till grund för min berättelse. Hans svar när jag frågade hur hans liv hade blivit, glömmer jag aldrig: ”Jaaa, duuu… Jag blev inte fast i narkotikan, men jag blev alkoholist”, svarade han.

Vad läser du helst för sorts böcker?
Jag lyssnar ofta på talböcker. Genren blir romaner av feelgood-typ. Sitter man och skriver en hel dag är det skönt att på kvällen få blunda och bara lyssna på en bok.

Vad längtar du mest efter just nu?
Den här frågan bär med sig sitt eget svar. Jag önskar att den här hemska corona-pandemin var över.

Vad är ditt bästa tips för att komma över ytan när det gäller psykisk ohälsa/att vara anhörig?
Jag har nog inget bra svar på den frågan. Men att tala öppet om det som trycker är första grunden för att komma tillrätta med ett problem oavsett vad det gäller. Ensam är inte stark, som det påstås, så om man ska orka hjälpa någon anhörig som hamnat snett eller blivit sjuk, är det bra om man själv har någon som kan lyssna på ens egna frågor och kanske hjälpa till att stötta den som behöver hjälp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.