En bok som väcker många känslor

Av Eva Lindblad

Jag har sällan eller aldrig känt så mycket när jag har läst en bok, som jag har gjort under tiden jag har läst Karin Eberhardt Grönvalls bok Hjärngrepp (Ariton Förlag). Ibland blir jag arg, ibland ledsen och alldeles sorgsen – in i märgen sorgsen. Så blir jag irriterad, frustrerad och rent av vresig. Det är tur att ingen vare sig hör eller ser mig när jag skriker rent ut till huvudpersonen, Kristina, som om hon skulle kunna höra mig. Boken ingår i det jag kallar för ”förhållandelitteratur” – en genre som nog inte finns, men som det var gott om på 70-talet. Jag läste massor, bäst var danskarna men det fanns också duktiga svenska författarinnor. Ja, det var främst kvinnor som skrev dessa böcker. Ett exempel är Gun-Britt Sundströms Maken.

Omslag HjärngreppNär vi först får träffa Kristina har hon under en tid misstänkt att hennes man har en annan. Utan att mena så mycket med det föreslår hon skilsmässa, och han accepterar direkt. Han flyttar och efter bara några dagar bor han med en ny kvinna. Så Kristina hade hon inte så fel i sin misstanke. Under nära nog tre år lever Kristina själv med sina tre flickor. Visst längtar hon efter en man, någon att älska och som älskar henne. Men vem ska se henne och också vilja ta sig an hennes barn. Ju längre tiden går, desto sämre blir hennes självförtroende. Ingen vill så klart ha en sån som hon.

Så träffar hon Henrik. Han vill. Visserligen säger han direkt att han inte älskar henne, men han tycker om henne och vill gärna att de ska leva tillsammans. Han vill veta allt om henne, och hon berättar gärna. Tänk, att han är nyfiken på henne! Att han finner fel i allt hon berättar, det väljer hon att inte höra. Han vill ju dela hennes liv och vara med och dela ansvaret i uppfostran av hennes tre flickor. Henrik är en stark kritiker, om han är så konstruktiv vet jag inte. Efter en tid kontrollerar Henrik allt i Kristinas liv. Och också hennes barns liv. Han bestämmer vad som är sant, vad som är rätt och han kontrollerar deras umgänge. Det innebär att allt umgänge uteblir. Kristina avvecklar alla sina tidigare vänskapsrelationer, och flickorna blir också mer eller mindre tvingade att inte längre umgås med sina kompisar.

Inte förrän Kristina börjar upptäcka att hennes tre flickor mår riktigt dåligt, förstår hon hur fel förhållandet är. Att hon inte gör någonting utan att först fråga Henrik. Att hon inte vågar tänka, utan att först kolla med Henrik om tanken är rätt. Hon utplånar och trampar på sig själv, så till den grad att det inte finns något kvar av den ursprungliga Kristina.

Det är, som sagt, många känslor som kommer fram. Och också vidriga minnen. Den där manipulationen, den där härskartekniken, känslan när han gång på gång talar om för dig att du är dålig, medan han själv är så hiskeligt bra. Han kan så mycket, har massor av akademiska poäng, är beläst och kunnig. Du, du kan ingenting. Du har ingenting.

Joo då, jag har varit med om det. Dels min tidigare make som var alkoholist. Han var bäst på allt och jag skulle vara tacksam att just han ville vara tillsammans med mig. Han lät mig ofta veta hur tacksam jag skulle vara. Vi skildes först när han träffat en annan kvinna, som hade vett att vara tacksam. Nästa förhållande liknade det första. Han hade så många akademiska poäng och ofta när vi träffades, satt han och räknade igenom hur många poäng han verkligen hade. Vid ett tillfälle beslutade jag mig för att ta fram mina papper och räknade ut hur många akademiska poäng jag hade. Det visade sig att jag hade högre poäng än han. Det förlät han mig aldrig. Han nämnde aldrig mer orden ”akademiska poäng”, men han var ju ändå tvungen att på olika sätt berätta hur dålig jag var på så mycket. Bland annat matlagning. Och han pratade om hur dåliga mina barn var. Han kände över huvud taget inte mina barn. Och så berättade han naturligtvis hur bra han var.

Kristina: Åh, vad jag önskar att någon hade tagit dig i handen och fört dig bort från Henrik. Åh, vad jag önskar att du tagit till dig vad alla i din omgivning sa. För de såg. De såg att du höll på att förlora dig själv. Du var feg, Kristina. Du intalade dig att det han gav var kärlek. Det var det inte. Han ville ha kontroll, Kristina. Han ville ha makten. Inte bara över dig, utan också över dina barn.

Karin Eberhardt Grönvalls bok kunde varit något kortare. Lite tightare! Boken hade vunnit på det! Nu är det emellanåt lite transportsträckor. Det finns två meningar som förekommer säkert hundratalet gånger i boken. Det är meningarna: ”Han hade ju rätt” och ”Hon älskade honom ju”. Kristina försöker gång på gång övertyga sig själv. Det ÄR svårt att inse att man gjort fel val när det gäller kärleken. Men vi får aldrig låta någon förminska oss! Det är definitivt inte kärlek.

Hjärngrepp är klart intressant. Det kommer inte ut så många sådana här böcker längre. Men jag tror att de behövs. Som ögonöppnare om inte annat. För även om det inte skrivs om det, så behandlar den en företeelse som ofta förekommer.

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.