Det är du som avgör hur berättelsen ska sluta

Av Sarah Larsson

Egentligen vet jag ju om att de finns där, men ibland är det så lätt att glömma bort. Jag packade ner dem för flera år sedan, hade inte plats för dem på skrivbordet längre, och ska jag vara ärlig skriver jag sällan för hand numera. Ändå kommer minnena tillbaka där jag står i källaren med halva förrådet urplockat och med olika säckar för allt som ska kastas och ges bort. Egentligen är det helt vanliga kollegieblock. Framsidan har börjat lossna på några av dem, vittnar om ålder och ett envetet bläddrande.

Ett halvt liv har gått sedan jag skrev dem. Det kanske låter längre än vad det är men halva mitt liv har faktiskt gått sedan de där högstadieåren då jag ägnade all min lediga tid och större delen av lektionerna i skolan åt att fylla dem med berättelser.

I en annan kartong ligger asken med disketter. Många av berättelserna från kollegieblocken finns samlade där, andra finns enbart där för att jag började skriva på dator istället. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna kasta dem, trots att jag för länge sedan satte punkt på allt som står skrivet där.

Jag kommer fortfarande ihåg hur det började. Jag gick i trean, jag var nio år gammal och vi hade klassrummet som vette ut mot fotbollsplanen. Uppgiften var en del av svenskaundervisningen och gick ut på att fylla skrivböckerna vi fick med berättelser. Kärleken till just ord och berättelser fanns där sedan tidigare, vaknade till liv i samma stund som jag lärde mig att läsa, men nu vaknade kärleken till att skriva dem själv. När trean var slut var den första skrivboken full, jag hade börjat på min fjärde och skrev så ofta jag kunde, även när jag egentligen inte fick.

Året därpå skrev jag min första ”bok” om en tusenfoting som hette Olle. Jag hann till och med börja på en uppföljare innan fyran var slut, femman tog sin början och Olle ersattes av berättelser om äventyr och mysterier, även om han fortfarande ligger kvar hemma i skrivbordslådan. Idag är jag 28 år gammal och både Olle och mysterierna har fått ge vika för analyser, rapporter, krönikor och noveller med teman som psykisk ohälsa, mobbning och HBTQ. Skrivarkurserna har blivit flera i bagaget, en treårig högskoleutbildning i textdesign har tagit slut och bok nummer tio är på väg. När jag var nio gick det inte ens att föreställa sig att det kunde hända. Just då spelade det egentligen ingen roll, det viktigaste var att jag fick skriva. Skrivande för mig var som fotboll och handboll var för vissa, som musik var för några och tecknande för andra. Det enda jag kunde tänka mig att göra.

Att jag redan som elvaåring visste att jag ville bli författare var inte heller något som jag fäste någon större vikt vid. Jag visste bara att jag ville skriva och jag skulle helt enkelt göra det, något annat fanns inte. Kanske var det just den där självklarheten som bidrog till att det faktiskt blev så.

Vikten av att ha drömmar, av att aldrig tänka att en dröm är för stor, tror jag är avgörande för att nå sina mål. Jag har tvivlat på min dröm hundratals gånger, på mitt skrivande, på orden som inte alltid kommer ut som jag har tänkt mig, men jag har aldrig låtit den försvinna. Min kärlek till orden har alltid varit större och det finns fortfarande inget som jag hellre skulle vilja göra än att skriva. Så länge man vill någonting tillräckligt mycket är det alltid värt att kämpa för, oavsett hur tufft det är. När jag var yngre hade jag ingen aning om vad som skulle komma. När jag tio år gammal skrev berättelsen om Olle fanns det inte ens på kartan att jag skulle hålla riktiga böcker med mitt namn på i mina händer. Trots det fortsatte jag att skriva. För att det var roligt, för att jag älskade det och för att jag inte kunde tänka mig ett liv utan det. Det är mitt råd om du vill nå dina mål och förverkliga dina drömmar. Om du inte kan tänka dig att vara utan det, släpp aldrig taget om det. Inte när det tar emot, inte när det känns omöjligt, inte för något. Motgångar är aldrig ett misslyckande, det är en chans för oss att försöka igen, att lära oss av det och utvecklas.

De där berättelserna som jag skrev när jag gick på låg- och mellanstadiet kanske inte var de berättelser som till slut gjorde att jag kunde kalla mig själv författare, men det var med dessa berättelser min resa började. Det var där min kärlek vaknade till liv, det var där min dröm blev ett faktum och det var med hjälp av dem som drömmen till sist blev sann. Man måste börja från början, resten får komma senare. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att en berättelse alltid kan skrivas om och att det är du själv som avgör hur den ska sluta.

 

I december lanserar Ariton Förlag boken ”Över mållinjen”, en antologi där 20 kvinnor delar med sig av sina erfarenheter om målsättning. Sarah Larsson medverkar med kapitlet ”Resan mot mål”.

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.