Det fallna trädet
”Trädet föll bara, det var så underligt. Det såg friskt ut och bar till och med frukt, men med ett brak bröts stammen bara av och trädet blev liggandes i gräset. Några veckor tidigare hade en gren fallit av, det såg så bisarrt ut. Ett vackert, ensamt, knotigt äppelträd med en bruten arm. Sen helt utan förvarning föll som sagt hela trädet. Efteråt tänkte jag att det var som att trädet gav upp av att betrakta sin amputerade gren, som att det tidigare aldrig funderat över möjligheten att bara ge upp, men nu när en av grenarna visat vägen var det så mycket enklare att bara ta steget. De gröna bladen genomgick en snabb förvandling från mörkt gröna till livlöst bruna, som att det gröna bara varit ett kamouflage. Stammen var porös, murken och ihålig ända in i kärnan. Det var bara barken som var intakt, det var därför ingenting hade synts på utsidan. ”
Cecilie Östby hade länge tryckt ner sin inre röst, sitt riktiga jag. Likt trädet var hon frisk utåt, men föll sönder inuti. Och här låg hon nu i en ambulans med en misstänkt TIA, betraktandes det fallna trädet. Det visar sig senare att det var stress, men det var där hennes resa började, både den inre och yttre.
Hon fick ett uppvaknande och insåg att hon inte bara förlorat sin inre röst utan även sin inre kompass och riktning i livet. Hon ville skriva mer och bestämde att årets nyårslöfte skulle vara att ställa upp i alla novell- och skrivtävlingar hon kunder hitta. Den första hon skickade in till, och även kom med i, var Ariton Förlags novellantologi ” Kvinnan & Eken och 20 andra noveller om relationer”. Hon började inse att hennes inre röst inte var borta, den hade bara varit nertryckt. Men nu började den äntligen hitta sin väg tillbaks.
Hon jobbar nu på en roman om sin mor, något hon velat göra länge men först nu gett sig tid till. Under sin resa har hon även hittat kärleken. Kärlek till en man, men även sig själv, sitt liv och sin inre röst.
Vi är nog många som kan känna igen oss, många av oss lever som det nu fallna trädet. Stressar för att ta hand om allt det yttre medans det inre måendet glöms bort, hinns inte med. Vi slår dövörat till när vårt inre skriker efter uppmärksamhet, skriker efter hjälp.
Till skillnad från trädet fick Cecilies inre hjälp innan det var försent, och hon lyckades därmed resa sig igen. Hennes resa är långtifrån slut, men hon är en bra bit på väg.
När lyssnade du senast på ditt inre, på din inre röst? Vänta inte så länge att du blir det fallna trädet, ett skal av den du faktiskt är, murken och ihålig.
Du som vill lyssna mer på Cecilie och hennes två bilfärder, kan göra det här. Den ena var kort och kunde fått döden som destination. Den andra var 630 mil lång och ledde till livet och kärleken.
