Att skriva i glädje och sorg

Av Gunnel Saric

Ända sedan tonåren har jag använt skrivandet som terapi. Jag skriver av mig sorger, vrede, oro och ångest. Alla svåra, smärtsamma känslor och upplevelser får sitt utlopp, när jag vräker på allt jag orkar utan en tanke på grammatik eller stavning, bara låter allt komma ut. Efter någon dag läser jag igen och då kan jag oftast se utmaningen med andra ögon. Det som var stort och svårt när jag skrev, har blivit litet och lätt i de flesta fall. Om inte, skriver jag igen. Eller dansar ut känslan.

Min då tonåriga dotter, råkade en gång läsa i en av mina anteckningsböcker och utbrast helt bestört: ”men mamma, har du bara haft tråkiga saker i ditt liv?” Jag insåg då att jag bara skrev när jag mådde dålig. Bra dagar hade jag inte tid – och bra dagar var de flesta.

Funderingar och frågor jag inte kan, eller vill, ställa någon annan hamnar också ofta i min lilla anteckningsbok. När jag flyttar ut dem på papper (eller datorns skärm) får jag mer distans. Jag kan då se mer klart på mina grundläggande värderingar, mina trossatser och schema. Jag läser och frågar mig ”är detta sant?”, ”är det min åsikt, mina tankar – eller kommer det från min omgivning?”

Ska jag fatta ett svårt beslut skriver jag lista för och emot. Jag försöker se fler steg framåt för varje alternativ.

En och annan dikt har det också blivit under åren.

Denna form av skrivande är bara avsedd för mig – eller har varit så fram tills för några år sedan.

År 2000 fick jag diagnosen fibromyalgi och år 2004 ulcerös colit. Den medicin jag då fick orsakade så mycket biverkningar att jag bestämde mig för att hitta andra vägar. Att stödja kroppens självläkning på naturlig väg. Så jag läste allt jag kom över i ämnet, jag testade en mängd olika metoder, behandlingar och övningar, ändå ville smärtan inte ge med sig helt. En natt, efter att kvällen innan frustrerat frågat mig vad mer jag kan göra för att få lindring, vaknade jag av en röst som mycket klart och tydligt sa ”skriv boken om Min vän Smärtan”.

Så jag började samla ihop alla anteckningar jag gjort, jag skulle skriva en handbok om smärtan med tips och råd från min egen resa. Men efter ett tag märkte jag att en massa tankar, minnen och drömmar kom upp, saker som inte riktigt passade i den form jag först tänkt mig. Plötsligt började de personliga anteckningar jag förde vid sidan om, kräva att också få uttryckas för att skapa en bredare och djupare bild av smärtans väsen. Därför valde jag slutligen att dela upp boken i två delar, en delvis självbiografisk berättelse och en faktadel.

Att vara i skrivandets flöde är en mycket speciell känsla. Ett tillstånd av stark energi, av lycka. Lyckan att skapa något bestående, blandat med en liten aning rädsla, men också stolthet över modet att våga öppna mitt inre för andra. Att visa min sårbarhet – och min styrka. För mig har skrivandet av denna bok varit en svindlande resa genom hela mitt känsloregister. Jag har gråtit, skrattat, förbannat och förundrats. Ofta har tvivlet insmugit sig, ”inte bryr sig väl någon om vad jag upplevt, tänkt och känt” och vissa dagar har jag varit så trött på hela projektet att jag velat lägga ner. Men boken har inte tillåtit mig att släppa greppet, den har krävt att bli skriven från den första natten när jag vaknade med de bestämda orden.

Under hela den kreativa processen har jag haft många starka drömmar och ibland tänker jag att jag drömt fram hela första delen av boken. I drömmen har jag fått idéer, jag har mött mina rädslor – och övervunnit de flesta. Jag har utvecklat mitt tålamod och blivit vän med mitt ego – och min inre kritiker – som båda styrde en stor del av mitt tidigare liv, det ser jag nu.

Jag inser också att jag skrivit boken i första hand för mig själv, för att reda ut mitt inre tumult, för att förstå varför jag bjudit in smärtan i mitt liv.

Boken, barnet, som jag burit fram i växandets vånda och glädje släpper jag snart ut i världen. Spännande – och en liten aning skrämmande – att se hur den blir mottagen.

Är du intresserad av att veta mer om boken, som kommer ut den 3 juni i år genom Ariton Förlag, kan du följa Facebooksidan Min vän Smärtan.