Mitt skrivande liv

Av Päivi Karabetian

Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva. Nästan lika länge har jag velat sluta skriva. Jag är den ofrivillige författaren som tvångsskriver för att inte gå under. Jag har hittills skrivit fyra romaner. Jag är medförfattare i en antologi om kommunikation som till hösten kommer att ges ut av Ariton Förlag.  Till vardags arbetar jag som farmaceut i Visby, men det är orden och att kommunicera med andra människor som fulländar mitt liv. Mitt apoteksarbete och författarskap lever i nära symbios med varandra. De människor jag träffar på fritiden och arbetet blir inspiration till mina karaktärer i romanerna.

Skrivandet är min pulsåder. Där forsar jag fram, betraktar livet och varför det blev som det blev.  Mitt skrivande har varit ångestladdat. Jag är uppfostrad i den lutherska andan, att arbeta från morgon till kväll. Skrivande är inget arbete och inget man kan leva på. Jag skrev inget under nästan två årtionden, för jag och andra hade övertygat mig att jag aldrig skulle bli författare eller journalist.  Tjugo är senare hade jag glömt bort att jag inte kunde skriva och tog upp pennan igen. Det rann ur den i flera år. Jag upptäckte att jag hade lurat mig själv, för jag hade aldrig slutat skriva, utan bara låtit bli att föra ner det på papper.  När det blev tomt i huvudet fylldes det på nytt. Andra karaktärer dök upp och bad om att få komma till tals, ställde sig i årslånga köer.  Några har tålmodigt väntat på mig, men de flesta har sökt sig till andra författare.

Jag är terapeut för mig själv, mina läsare och mina fiktiva karaktärer.  Och inte så lite Gud. Jag ber om att få slippa skriva ner romanfigurernas berättelser, för jag vet vad som kommer att hända. Vem gillar att rycka karaktärerna från sina välkända miljöer och utsätta dem för hjältens resa? Jag kastar ner dem från stup och iakttar hur de kravlar sig upp. En del måste dö för att det ska bli historia.  Jag gråter med dem, för vem är så grym som jag som låter dem leva för en kort stund. Mina barndomslekar med dockor har antagit en allvarligare form. Jag skapar människor, varelser och andar i mitt huvud och ångrar sedan alla besluten de måste ta.

Skrivandet betyder hela världen för mig. Det är min ventil och terapi för min oläkta barndom. Ibland undrar jag om min barndom var grogrund för mitt författarskap? Min far, författaren, fabriksarbetaren, galningen och konstnären väcks till liv i mina romaner. Jag är en annan version av mig själv och spelar mot honom samtidigt som jag försöker förstå.

Skrivandet är framförallt ett kall. Den som blir kallad kan inte motstå dess lockrop. Det finns de som kan välja att skriva. De kan sluta skriva när som helst. Jag fick aldrig något val.  Efter flera seriösa försök att sluta skriva valde jag till slut att acceptera mitt öde. Jag är en skrivande människa. Vi föds för olika livsuppgifter. Mitt är att förstå och förmedla omvärlden och skriva ner det.

Hur får du andra att förstå dig? Hur nyfiken är du på att förstå andra människor? I september lanserar Ariton Förlag boken ”Mer än bara ord: på tal om framgångsrik kommunikation”, en antologi där 28 kvinnor delar med sig av sina bästa kommunikationstips. Päivi Karabetian medverkar med kapitlet ”Det avslöjande talet”.