Mänskligt om det mörka
Av Ann-Sofie Lövqvist
Som ett genomgrått DDR med ångesten som ett ständigt övervakande Stasi, eller som en svart hund som ständigt går vid ens sida – det är några av de bilder Jonas Åsberg använder för att förklara hur det är att leva med depression. Under hela sitt liv har han varit drabbad av återkommande ångest och nedstämdhet. Av en vän får han frågan hur det känns. Han kan inte svara. Så en dag, några år senare, är ångesten borta. För att berätta om hur den försvann och för att svara på vännens fråga har Jonas skrivit boken Mörkåren.
I boken berättar Jonas Åsberg om sitt liv. Redan som barn drabbades han av ångest och nedstämdhet och sjukdomen har sedan följt honom genom livet. Detta trots att han har haft en trygg, stabil uppväxt, en stöttande fru och ett meningsfullt jobb som ambulanssjukvårdare. Han har känt sig misslyckad, värdelös och tyckt att livet saknar mening. Det dagliga livet är en kamp som gör honom helt utmattad. Han provar behandlingar och mediciner, men de hjälper bara delvis. Depressionen är något han lever med, som är ständigt närvarande och som han förhåller sig till även i de ljusare stunderna.
Ämnet är aktuellt och viktigt. Psykisk ohälsa är ett stort samhällsproblem. Men boken är en personlig berättelse och Jonas Åsberg är noga med att påpeka att det som gäller honom inte behöver gälla andra. Till slut kommer Jonas fram till en teori om vad sjukdomen kan bero på och hittar en behandling som får hans ångest att försvinna. Här hade boken lätt kunnat bli en av alla dessa framgångssagor som börjar i mörker och elände och slutar i seger och triumf med budskapet ”gör som jag, så blir allt bra”. Men Mörkåren är inte en sådan bok.
Bokens styrka är att den väver samman berättelsen om nedbrytande, negativa tankar och skräckfyllda ångestperioder med berättelsen om kärleken och stödet Jonas får från sin fru, sin familj och sina vänner. Livet är en komplex väv med både mörka och ljusa trådar. Det finns ingen enkel lösning. När ångesten försvinner gör den det aldrig helt och ska kanske inte heller göra det, men de ljusa trådarna har blivit fler och väven har fått rikare nyanser.
Användningen av metaforer som ett medel att beskriva depressionen är en bra väg att gå, tycker jag, men riskerar också att bilden tappar kontakten med livet. Fler gestaltade episoder ur livet hade kanske gett en starkare förankring till verkligheten. Ett avsnitt ur boken som berör mig mycket skildrar en situation ur livet och låter samtidigt den omgivande miljön spegla den inre. På en semesterresa vandrar Jonas och hans dotter i ett kargt vulkanlandskap och han ser i det en bild av sin egen ångest. Han visar inte för någon hur dåligt han mår, men vet att dottern vet.
Sammanflätningen av ljus och mörker, den lågmälda, eftertänksamma tonen och förståelsen för att livet är sammansatt gör Mörkåren till en mycket mänsklig bok. Det är en ljus bok om det mörka och en hoppfull bok om hopplöshet. Utan att för den skull säga att det är enkelt.
