Traumat … och hennes glädje

I den uppochnedvända värld vi alla befinner oss i just nu kan det behövas glädje. Vi kommer därför under kommande veckor dela med oss av personliga berättelser, noveller, dikter och illustrationer som våra läsare förhoppningsvis ska finna inspirerande. Du kan ta del av hela glädjeserien här.

Traumat var hennes förutsättning

av Lis Lovén

Traumat… Ni tycker det låter lustigt, inte sant!? Men det var hennes djupaste trauma som var förutsättningen för allt i hennes liv. Inklusive glädjen. För att inte säga som det var: hennes fullkomliga glädjefnatt! Men så tog det henne många och långa år att komma till den stund då hon vågade skratta. Det var som om en gud hade bestämt att hon skulle tvingas genom mörkret. Och när hon kom ut ur sitt djupaste problem var det som om hon blev född på nytt. Hon visste att det lät banalt, men nej: Nu var hon född på nytt.

Varje morgon skyndade hon sig upp för att ta sig till en träffpunkt för psykiskt sjuka. Där höll också boendestödjarna till, i ett angränsande kontor. Det var en sådan ljuv glädje att äntligen få prata om död och sorg och problem och trauma. Att få prata av sig allt som tyngt henne i så många år. Det var så lustfyllt att hon till och med struntade i diagnoserna, ja just det året struntade hon fullkomligt i vad folk tyckte. För träffpunkten hade en viss negativ klang för folk med fördomar. Mani? Att vara galen? Att vara idiot? Att vara koko? Nej, det bekom henne inte ett smack. Bara hon fick ta sig till träffpunkten, dricka sitt kaffe, ja mängder av kaffe. Kaffe som hon vägrade att betala och smusslade med. Skrev inte upp att hon druckit, varje kopp kostade ju tio kronor. Och hon drack tio koppar om dagen. Men bara att dricka hett svart kaffe, svart som synden, det var hennes nya sociala göromål.

En gång om dagen städade hon toan och fick en gratis lunch för besväret.

Ni vet, att ha psykisk sjukdom är ibland så stigmatiserat. Men när lidandet blir normaliserat, då kan glädjen infinna sig. Och denna glädje kan för vissa likna mani. Men nej, hon hävdade bestämt att det inte var mani hon led av.

Visst hade hon haft psykos. Men eftersom hon känt en jungiansk psykolog så hade hon nästan försonats med sina djävlar och demoner. Jungianen hade sagt: – SE din djävul som en del av dig själv. Integrera lidandet. Gör problemen till dina egna! Ta makten över demonerna!

Just i den stunden då psykosen blommade ut, ja då var hon hiskeligt hyperkänslig. Alla känslor stormade in i henne, både sorg, satanistiska symboler, men också glädje. Glädjen över att möta sina djupaste symboler… få se sitt undermedvetna få liv och lust. En sådan oerhörd glädje, ja fnatt. Men hon kunde inte kalla det för mani. Vet ni varför? För den andliga glädjen är alltid en sann glädje. En djup verklighet som bottnar i jagets innersta mystik. Fast jo…

Jo, det fanns ett stråk av rädsla, mitt i alltsammans. Det var att inte bli trodd. Att många svenskar försökte bortförklara gud och andlighet. Hur var det då ens möjligt att förklara att i traumat möter man livets villkor. Och först när man sett mänsklighetens villkor kan man vara beredd att vandra vägen hem igen. Och det är glädje.

Och de flesta boendestödjare hon träffade på dagcentralen, alla de hundratals vårdare, ja de gav henne något. De gav henne en bit av sitt förtroende. Hon ställde deras horoskop. Och de pratade problem. Och att få göra det mest negativa i livet till en fullkomlig sanning … vad kan det kallas? Att blicka så djupt ner i själen att det slutligen bara finns EN väg tillbaka. Vägen hem igen. Den väg gudarna har bestämt.