Det nya jobbet

I den uppochnedvända värld vi alla befinner oss i just nu kan det behövas glädje. Vi kommer därför under kommande veckor dela med oss av personliga berättelser, noveller, dikter och illustrationer som våra läsare förhoppningsvis ska finna inspirerande. Du kan ta del av hela glädjeserien här.

 

Novell av Carolina Vahlstedt

”Tycker du inte om oss längre?” var frågan som ekade inom Lina.

I flera år hade hon arbetat på en förskola. Trots att hon trivdes med sina kollegor och barnen gav det henne inte en utmaning längre. Det var den insikten som fått Lina att söka ett nytt arbete. Om hon fick jobbet skulle hon få utbilda de blivande barnskötarna, som sedan skulle kunna arbeta inom förskola. Lina hade inte räknat med att hon skulle få tjänsten men när hon blev erbjuden den kunde hon inget annat än tacka ja. Detta var arbetet som skulle ge henne en utmaning även om det smärtade att lämna kollegorna och de underbara barnen.

 

Barnen tog det hårdast. Frågor om Lina inte längre gillade dem och om varför hon skulle sluta kom dagligen. Hennes sista veckor blev rent ut sagt ett helvete. När hennes sista dag var kommen kunde hon inget annat än gråta hela dagen. Även fast hon såg fram emot sitt nya arbete kändes det hemskt att lämna barnen. Sina kollegor kunde hon hålla kontakten med men med barnen skulle inte det gå. Lina kramade om alla barnen innan hon skulle gå hem från förskolan en sista gång. Utan tveka lovade hon att komma och hälsa på. Sedan lämnade hon avdelningen.

 

”Hur gick det att säga hejdå till ditt förra jobb? Blev barnen ledsna?” frågade Ylva, Linas nya kollega.

En djup suck lämnade Linas läppar och hon drog sin hand genom det långa blonda håret. Minnet av barnen smärtade henne djupt. Hon saknade dem fast det bara gått en helg sedan de sågs sist.

”Jo dem blev ledsna. Fast jag tror att jag grinade mest. Det är tufft att säga hejdå. Speciellt när man har jobbat där i så många år”, mumlade Lina och slog ner blicken på sina händer.

”Fast du kan ju alltid hälsa på dem”, sa Patrik som också var en av hennes nya kollegor.

De satt i personalrummet alla tre och inväntade resten av lärarna innan morgonens planering skulle börja. Lina tog ett djupt andetag och log svagt mot Patrik när hon svarade:

”Jag är lite rädd för att hälsa på. Tänk om de inte blir glada över att se mig? Vissa av barnen frågade ju faktiskt om jag inte tyckte om dem längre. Nu kanske de tror att det är sant eftersom jag slutat. Eller så kan de glömma bort mig.”

 

Är jag bortglömd redan grubblade Lina på två veckor senare. Två hela veckor hade hon arbetat på sin nya arbetsplats och hon älskade det. Däremot funderade hon mycket på barnen. Tanken skrämde henne om hon var bortglömd eller om de inte längre gillade henne. De nya arbetstiderna gjorde att hon inte hade möjlighet att hälsa på. I princip alla barn hade gått hem för dagen när hon väl kom hem.

”Lina hör du mig?” hörde hon Patriks röst.

Med ett ryck rätade Lina på sig där hon satt vid sitt skrivbord. Patrik hade sitt skrivbord mittemot Lina och nu betraktade han henne fundersamt.

”Förlåt vad sa du?” frågade hon generat.

En svag rodnad spred sig över hennes kinder. Hon hade varit så djupt i sina egna tankar att hon glömt bort att hon borde arbeta.

”Jag frågade om chefen hann berätta för dig att vi bara går halvdag idag? Efter att vi haft sommaravslutningen på restaurangen på lunchen får vi sluta för dagen. Jag tänkte att du kanske ville hälsa på ditt förra jobb nu när du ändå slutar tidigt”, förklarade Patrik lugnt.

Rädsla blandade sig med nervositet inom Lina. Nog ville hon hälsa på men hon var rädd för hur reaktionen skulle bli. Nervöst började hon bita på sin nagel.

 

På parkeringen utanför förskolan satt Lina i sin bil och tvekade. Hon såg på håll att de var ute på gården och lekte. Tänk om de inte bryr sig ifall jag går dit tänkte Lina förtvivlat. Sakta fylldes hennes blåa ögon av tårar. Tårar av rädsla och saknad. Bara av att se barnen fick henne att inse hur mycket hon saknat dem. Med en darrande hand torkade hon bort tårarna och klev ur bilen. Det kändes som att hon gick i slowmotion fram till grinden. Vid grinden stod hennes före detta kollega Malin och pratade med en förälder. Ett överraskande men glatt leende spred sig över Malins läppar när hon såg Lina. Lättnad spred sig långsamt inom henne, någon var i alla fall glad över att se mig tänkte hon.

”Hej Lina vad kul att du kommer” utbrast Malin och kramade genast om henne.

”Jag slutade tidigt så jag tänkte passa på att hälsa på”, svarade Lina och log svagt.

Lina spanade ut över gården, inget av barnen hade märkt henne än. De kommer inte bry sig om att jag är här tänkte hon dystert. Då hände det något. Ett barn långt nere på gården fick syn på henne. Flickan vrålade rätt ut:

”Lina är här! Titta det är Lina!”

Chockat stod Lina och såg hur alla barnen började rusa mot henne medan de skrek hennes namn av glädje. Genast började Linas hjärta dunka hårdare av glädje. De hade minsann inte slutat gilla henne eller glömt bort henne. Snabbt satte sig Lina på huk och barnen kastade sig mot henne. Efter en stor gruppkram kom barnen fram ett och ett för att få en ordentlig kram.

 

”Du är verkligen saknad ska du veta”, sa Malin med ett lätt skratt.

Aldrig tidigare hade Lina känt sådan glädje som hon kände där och då. Barnen ville inte lämna hennes sida. Flera höll i hennes tröja. En hade hon lyft upp och hade på höften medan andra pratade i mun på varandra för att berätta vad som hänt under de senaste veckorna. Lina skrattade lyckligt till. Hon lyckades inte höra vad barnen sa eftersom de ivrigt pratade i munnen på varandra.

”Jag har saknat alla med”, sa Lina till Malin.

Hennes ögon fylldes med tårar igen men denna gång av glädje. Vilket avtryck jag måste lämnat efter mig tänkte Lina lyckligt. Att vara älskad av så många barn var en fantastisk känsla. Det bubblade av glädje inom henne och hon visste att de skulle bli lika glada över att se henne varje gång hon hälsade på.

 

Kalle som Lina hade på höften höll hårt tag i henne. Han hade lutat huvudet mot hennes hals och viskade:

”Jag har saknat dig super mycket.”

Lina lutade sitt huvud mot Kalles hjässa. De hade alltid haft ett speciellt band mellan sig. Innan hon slutat hade han vägrat lyssna på någon annan. Inom sig visste hon att det var Kalle som tagit det hårdast av alla barn att hon slutat. Däremot kändes det underbart att han inte slutat gilla henne bara för det.

”Jag har saknat dig också, varje dag har jag tänkt på dig”, berättade Lina för Kalle.

”Du kommer alltid vara min bästaste fröken fast du inte är här”, svarade han allvarligt.

Ett leende spred sig över Linas läppar. Det var konstigt på ett sätt att man som förskollärare fick sådana speciella band till barnen. I mitt hjärta är ni alla mina barn tänkte hon för sig själv när hon lyckligt betraktade alla glada ansikten.

”Vilken glädjefylld dag det blev till slut”, mumlade Lina för sig själv och la sitt huvud mot Kalles hjässa igen.