SJÖRÖVARHUNDEN och andra historier på rövarspråket
Av Lena Werner Arve
Aktuell med boken ”SJÖRÖVARHUNDEN och andra historier på rövarspråket”
Jag har alltid varit intresserad av att skriva, och av språk som fenomen, redan från tidig ålder. Jag gick ofta till pappersaffärerna och tittade på olika papper, pennor, suddgummin och anteckningsböcker. Det gör jag än idag, även om texter numera mest produceras i datorn.
Inte bara västerländsk skrift har tilldragit sig mitt intresse, utan jag tycker mycket om att botanisera i andra sorters skrift också, som kinesiska, arabiska och indiska skrivtecken och egyptiska hieroglyfer och runskrift. Böcker om språk ligger mig varmt om hjärtat, inte bara det bildliga skriftspråket utan också etymologiskt. Jag funderar ofta på släktskap mellan språk och hur ord är konstruerade och deras historia.
Som barn roades jag av hemliga språk och kryptering av meddelanden. Många kompisar kunde rövarspråket så det använde vi gärna när vi ville säga något som oinvigda eller oönskade personer inte skulle förstå. Det kunde vara att vi skulle göra något bus, eller att småsyskon inte skulle veta att vi skulle gå och köpa godis.
Rövarspråket är ju logiskt att använda och kan användas på alla språk som har konsonanter och vokaler. Det kan med fördel talas av föräldrar som vill prata hemligheter som inte ska förstås av barnen.
I tonåren hade jag en brevvän som jag brevväxlade mycket intensivt med. Vi skrev brev till varandra ett par, tre gånger i veckan på ibland upp till 30 sidor. Så fort vi skickat iväg ett brev började vi på nästa, och skrev om allt möjligt, ungefär som dagboksanteckningar. Jag hade också mer eller mindre livliga brevkontakter i Pakistan, Singapor och Florida och runtom i Sverige.
Jag läste också en hel del grafologi. Eftersom jag jobbade med röntgen redan på den tiden då de flesta röntgenremisser var handskrivna, såg man många olika stilar. Då brukade man skämta med personer som skrev oläsligt att de kunde bli läkare. Det var roligt att försöka föreställa sig läkarens personlighet bakom handstilen, och det blev en sport att försöka tyda oläsliga remisstexter. Ibland blev det riktigt roliga historier p g a syftningsfel, dålig grammatik och stavfel.
Redan i ungdomen hade jag funderingar på att skriva något på rövarspråket, mest för att se hur det såg ut i skrift. Men det var först när min gamle historielärare från högstadiet, Folke Silvén, dök upp i ett underhållningsprogram för sin talang att kunna prata baklänges, som jag gjorde slag i saken.
Jag började med att skriva en liten historia om en groda, som jag översatte till rövarspråket. Den låg i träda några år. Sedan skrev jag två historier till för att jag tänkte att det kunde vara roligt att ge ut en liten skrift lite på skoj. Jag började surfa runt lite bland bokförlag och hittade ett bokförlag där vem som helst kunde ge ut sin bok mot eget ekonomiskt risktagande. Det var väldigt lätt att följa steg för steg, så när jag råkade skada min hälsena och bli sittande en hel sommar med benet i gips, var det bara att sätta igång.
Det bokförlag jag fastnade för annonserade att om man skyndade sig att skicka in sitt manuskript kunde man få med sin bok på Bokmässan i Göteborg, och även få presentera den där om man ville. Det tyckte jag lät spännande. Jag hade aldrig besökt bokmässan, men hade hört en hel del om den och tyckte att det vore speciellt spännande att vara med som författare.
Så blev det och det var en stor händelse, och en stor utmaning för en i grunden tyst och blyg person som jag. Jag var inte beredd på att det var så stort som det var, så många besökare.
Min bok har inte precis blivit en storsäljare, men den har varit rolig att prata om i olika sammanhang och den har rönt ganska stort intresse. Det årets julklappar och presenter var lätta att hitta på, och jag har själv sålt en del böcker också. Det har gett mersmak och jag kommer med säkerhet att fortsätta att skriva. Kanske det kan bli en eller flera böcker i framtiden.
Jag är också mycket intresserad av musik. Jag spelar gitarr och sjunger och tycker det är roligt att skriva låttexter också, så även det försöker jag få tid till, men med heltidsjobb som röntgensjuksköterska och vardagssysslor blir det inte så mycket tid över till att skriva. Det får ta sin tid och man får utnyttja de småstunder man har. Att skriva ner saker man kommer att tänka på i vardagen, när man får inspiration.
Du kan låna boken på biblioteket eller beställa den genom internetbokhandlarna.
