Om kropp, ätande och Carl Lagerfeldt
Av Christina Hultman
Fotograf Alex Wayne
Fotograf Alex Wayne
Lionel Shriver & Niclas Christoffer – författare med insikt
Jag läste nyligen en väldigt intressant bokrecension av Lionel Shrivers bok Big Brother. Recensenten var Anna Hellsten på Sydsvenskan och hon framförde även egna, uppfriskande reflektioner om bantning och ätande. Boken handlar om en kvinna som hjälper sin enormt överviktige och hetsätande bror att återfå sin gamla vikt. Viktnedgången ger dock inte enbart det önskade resultat eftersom kroppen har förändrats på andra sätt, i och med att man hela tiden åldras. En annan, mindre positiv effekt är att broderns kalorijakt blir till en mission och fixering. Och som Anna Hellsten formulerar saken: Även den smala kroppen är en ihålig dröm.
En författare som också skrivit om viktminskning är Niclas Christoffer, som utöver författare också är föreläsare, ståupp-komiker och utbildad skådespelare. I Som Zlatan fast bättre handlar det om bantning som spårar ur och blir till en sjuklig fixering vid vikt, träning och ätande. Boken är en ungdomsbok och den första delen i en triologi om unga som lider av psykisk ohälsa. Den andra boken heter Som James Dean fast snyggare och handlar om självskadebeteende. I trean Airtight är ämnet sexmissbruk och den kommer ut våren 2015. Niclas har själv varit fången av anorexi, bulimi och träningsmani. Från 13 års ålder och fram till 30-årsåldern, när han äntligen blev fri, var det sjukdomen som styrde och dominerade hans liv. Som ett exempel minns han exakt vad han åt innan han såg Titanic, eftersom den är 3,5 timmar lång och han var hungrig. I Niclas fall handlade det om att förbränna varje intagen kalori med träning. När han började på den fysiskt krävande skådespelarutbildningen var han tvungen att förlägga sina träningspass till kvällar och nätter för att hinna med. Med andra ord ett alltigenom sjukt beteende. Under utbildningen kom han också i kontakt med teatervärldens åldershets.
För tjock för Darin
Niclas böcker berör. Hans läsare kontaktar honom. Han träffar också många under sina föreläsningsturnéer i skolor. Och läsare som känner igen sig i hans berättelser vill anförtro sig till honom. Han berättar om en tjej vars största idol var Darin. Men hon ansåg att hon inte kunde träffa honom, då han var på idolbesök i hennes hemstad, eftersom hon tyckte att hon var för tjock.
Niclas är alltid noga med att hänvisa ungdomarna vidare. Han varken kan eller vill blanda sig i dessa unga människors problem, utan de behöver få professionell hjälp för att bli friska. För han anser att alla kan bli friska, och att det aldrig är försent. En början kan vara ”Frisk och fri”, som är en förening mot ätstörningar. Det egentliga problemet, enligt Niclas, är inte bantningen. Han har testat alla metoder och de funkar, man går ner i vikt. Problemet är att äta normalt. Niclas menar att man egentligen bör ha kontakt med en dietist för att hitta tillbaka till ett fungerande och normalt ätande.
Det är lätt att gripas av alltför stor fixering vid mat, kroppen och utseendet. Som ung och sökande är man extra utsatt. Men självklart spelar också omgivningen och det sammanhang man befinner sig i in.
Ingen går fri
Carl Lagerfeldt är 82 år. Det syns inte. I size zero-storlekarnas värld har han hittat en egen lösning. Eleganta skjortor med ultrahöga kragar, tuffa svarta skinnhandskar med ”avklippta” fingrar (så kallade torgvantar) och exklusiva svarta solglasögon är hans standardklädsel. Men en extremhög krage har också den fördelen att den döljer den åldrade, rynkiga kycklinghalsen. Med handskar ser man inte de skrynkliga, ådriga och kanske till och med åldersfläckiga händernas ovansidor. Och svarta solbrillor döljer effektivt gammelmansblicken. Och hepp, så har en högst personlig och karakteristisk stil skapats.
Mycket kan fixas med lyft och botox, men inte allt. (Ibland tar till och med han av sig solglasögonen – det finns bildbevis.) Ett återkommande råd är att dölja respektive framhäva. Det vet Calle, som i hela sitt liv jobbat med skönhet och mode. Han har alltid varit en mycket vacker man. Skönhet föder ofta fåfänga. Och även den vackraste åldras.
För kroppen kan man aldrig komma ifrån. Den är alltid med, antingen man vill det eller ej.
Men egentligen är det insidan som räknas. Det vet ju alla. Och under huden är det enbart funktion som räknas. Att hjärtat pumpar som det ska, levern renar, lungorna syresätter och så vidare, och så vidare. Så om vi kunde komma bort ifrån att mest se till ytans utseende, och att bearbeta denna, och i stället börja fokusera på funktionen – vad vi kan göra med våra kroppar – så tror jag mycket skulle vara vunnet, både för individen och världen i stort. Men kanske inte för konsumismen och tillväxten. För som Lionel Shriver säger: Det är meningen att vi ska vara hungriga. Och Niclas för ett linkande resonemang men tar det ett steg längre när han säger: Om vi trivs blir vi dåliga konsumenter. Det tror jag med.
