Man får göra det bästa man kan utifrån förutsättningarna

Av Malin Inger

Jag bor i Sundbyberg med make och tvillingar och arbetar till vardags som projektledare på Telia i grannkommunen. Övrig tid lägger jag på familjen, matlagningsexperiment och skrivandet. Just nu läser jag B-kursen i litteraturvetenskap på distans på Mittuniversitetet samt en distanskurs i kreativt skrivande på Luleå tekniska universitet.

Jag har alltid älskat böcker och skrivande. Jag lärde mig läsa och skriva redan som fyraåring och tillbringade en hel del av skoltiden som ganska uttråkad elev, eftersom jag redan kunde mycket av det jag förväntades lära mig. Inte förrän jag började på Chalmers blev det roligt att studera, även om jag nog tillbringade mer tid i studentorkestern än på föreläsningar. Efter några år i yrkeslivet läste jag in en magisterexamen i medicinsk vetenskap och arbetade drygt tio år inom medicinteknik och sjukhusvärlden.

En höst för några år sedan halkade jag in på en helgkurs hos Folkuniversitetet i att skriva kåserier och krönikor. Vid det laget var mina barn ganska stora och vi föräldrar började få lite mer spelrum vad gäller egna aktiviteter. Jag hade så roligt på kursen att jag anmälde mig direkt till en kurs till och på den vägen är det. I bakfickan finns nu ett barnboksmanus om en liten drake samt ett utkast till en sjukhusdeckare, trots att jag bestämt hävdat att jag inte skulle skriva vare sig barnböcker eller deckare. Tur att man kan ändra sig när kreativiteten pockar på!

Jag nappade direkt på Ariton Förlags utlysning om bidrag till en antologi om målsättningar. För att hänga med nuförtiden så verkar det vara något slags minimikrav att man springer maraton, renoverar hus, skriver kokböcker, är proffs på heminredning och odlar sina egna grönsaker. Helst samtidigt. Jag ville lyfta fram aspekten att vi alla har olika förutsättningar och att det finns vissa saker som helt enkelt inte går att genomföra för alla, oavsett hur mycket man vill. Jag lever med en medfödd immunbrist, en bindvävsdefekt (Ehlers-Danlos syndrom) och diverse hormonbrister. Det finns ingen sportslig chans att göra en del saker med mindre än att jag skadas allvarligt eller blir ordentligt sjuk.

Man har ju i allmänhet sig själv som måttstock och jag utgick länge från att alla andras kroppar fungerade ungefär som min. Att det var självklart att alla har värk varje dag, att senor och ledband kan brista vid ytterst små belastningar och att en förkylning alltid utvecklas till en antibiotikakrävande luftvägsinfektion. Det gjorde naturligtvis att jag blev rätt frustrerad över att inte kunna hänga med på allt som jag ville, eftersom jag inte förstod att min kropp var annorlunda.  Sakta men säkert rullades diagnoserna ut framför mig och jag fick tänka om. Jag erkänner att det ännu finns tillfällen då jag blir otroligt frustrerad över saker, men jag har blivit bättre på att sätta upp realistiska mål som tar hänsyn till just mina förutsättningar. De behandlingar jag får gör att jag till största delen kan leva ett relativt normalt liv.

Jag promenerar oftast till och från jobbet istället för att träna för maraton. Jag blir sakta bättre på att säga nej till saker och lägga tid på att återhämta mig istället. Det finns definitivt mål med mina studier och jag lyckas genomföra dem eftersom det finns så goda möjligheter till distansstudier nuförtiden. Jag prioriterar mer mellan olika saker jag vill göra och försöker att få lite av allt, om jag kan. För mig är det viktigt att få leva ett liv som är så nära det jag tänkt mig som möjligt.

I min professionella roll som projektledare vill jag gärna ha hyfsat tydliga mål och det spiller också över på mitt privatliv. Jag gillar checklistor i alla väder och känner mig nöjd om jag kan få pricka av saker och ting som genomförda. Jag behöver se att jag kommer framåt, att jag uppnår saker eftersom det också ger mig energi att hitta på nya infall, böcker och projekt.

Som projektledare strävar jag efter att ge varje individ och varje team de förutsättningar de behöver för att de inte ska ha söndagsångest utan tycka att det är kul med en ny arbetsvecka.

Att försöka lära känna teamet och individerna på ett mer personligt plan är viktigt för mig, eftersom det är då jag har en chans att anpassa till de olika förutsättningar som folk faktiskt har.

Min mentor sedan många år sade i sitt bröllopstal att ”Malin är den som går igenom kontorslandskapet och får reda på att moster Agda har gröna gardiner:” Jag tror att det sammanfattar min inställning till människor rätt väl, jag är intresserad av och bryr mig om individens förutsättningar. Av egen erfarenhet vet jag ju att det går att nå långt, även om man har sämre förutsättningar, om man har rätt människor omkring sig, är beredd att göra anpassningar och man sätter upp vettiga, realistiska mål.

I december lanserar Ariton Förlag boken ”Över mållinjen”, en antologi där 20 kvinnor delar med sig av sina erfarenheter om målsättning. Malin Inger medverkar med kapitlet ”När livet i sig är som ett maratonlopp”.