Fem frågor till Sarah Larsson

I slutet av september ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Loser” där 30 författare delar med sig av berättelser om förlorare. Sarah Larsson medverkar med novellen ”Hos mig finns inga känslor”.

Berätta kort om dig själv
Jag heter Sarah och kommer från Eskilstuna. Jag har alltid haft en förkärlek för ord och började redan som nioåring fylla skrivböckerna med berättelser. Idag har den kärleken lett mig genom ett flertal skrivarkurser, både sommarkurser och en ettårig skrivarlinje, en ordentlig släng av skrivkramp och en nu återupptagen jakt på drömmen om att få dela mina berättelser. Jag har en kandidatexamen i informationsdesign med inriktning textdesign från Mälardalens högskola i Eskilstuna, men det är det skönlitterära skrivandet som jag brinner mest för. Jag har hittills fått äran att medverka i 14 böcker och har även skrivit noveller, krönikor och artiklar för olika tidskrifter.

Hur fick du idén till din novell?
Den här novellen har legat i min digitala skrivbordslåda (det vill säga i en mapp på datorn) i flera år och är från början en uppgift som jag skrev när jag läste skrivarlinjen på distans på Österlens folkhögskola. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag fick idén till min novell eller hur det kommer sig att karaktären vaknade till liv i mina tankar, men när hon väl gjorde det visste jag att det var en historia som jag ville berätta. Karaktären i min novell är fjorton år gammal och går på högstadiet. Hon bor i en stad där ingenting händer, där killen hon är förälskad i inte har en aning om att hon existerar och där hennes föräldrar hela tiden bråkar utan att ta någon hänsyn till henne överhuvudtaget. Hon har svårt för flera ämnen i skolan, skulle inte kunna överleva utan musiken och kärleken hon har till sitt favoritband och hatar det faktum att hon aldrig får bli sedd. Jag tror att det är en historia som alltför många tonåringar på ett eller annat sätt kan relatera till, och det var också just därför som jag ville berätta den. För att visa att de inte är ensamma om att känna som de gör och att det finns andra som förstår hur det är, även om man inte alltid tror det.

Vilka är dina tankar till begreppet loser?
Jag tänker att begreppet loser, eller kanske framför allt det svenska ordet förlorare, kan ha många olika tolkningar. Jag tror att många har en bild av vad en ”typisk” loser är, framkallad av och baserad på samhällets normer och vad som är accepterat och inte. Jag tror att en loser för många är någon som inte passar in och som inte går att placera i något av de av normerna godkända facken som finns och att de därför automatiskt hamnar utanför. Många gånger, eller kanske oftast, tror jag också att en loser är förknippad med någonting dåligt, med någon som är misslyckad och otillräcklig och som inte lever upp till det som andra tycker och tänker att man ska vara. Ordet har fått en negativ klang och det är något som jag inte alls tycker om. Vad som är accepterat och inte ska inte grundas på samhällets normer, alla människor har olika förutsättningar och det är något som vi borde lyfta fram och vara glada över. Tänk så tråkigt det skulle vara om vi alla var lika, kunde precis samma saker och tyckte exakt likadant. Hur skulle vi då kunna lära oss av varandra, växa och utvecklas, komma till insikt och förundras, såsom vi faktiskt kan göra idag?

Jag kände mig ofta som en loser i tonåren. Jag kände ofta att jag inte var som andra, att jag inte passade in och att jag var fel som inte tillhörde de där facken som för många var så viktiga, men idag är jag istället så oerhört tacksam över att det var så. Jag vill inte, och har aldrig velat, anpassa mig till och passa in i ett fack, men det betyder inte att jag är misslyckad eller sämre än andra. Jag är helt enkelt jag, svårare än så är det inte.

Vad betyder skrivande för dig?
För mig betyder skrivandet allt. Visst kan det göra mig oerhört frustrerad när orden inte samarbetar och jag sitter i timmar och stirrar på en skärm där dokumentet gapar tomt, men det ger mig också så oerhört mycket glädje. Skrivandet har alltid varit mitt liv, det intresse jag har älskat mest och den dröm jag aldrig har kunnat släppa. Det har varit ett sätt att få utlopp för känslor och tankar och ett sätt att släppa taget om verkligheten när den har varit för svår eller tung att hantera. Det är med hjälp av skrivandet som jag gör min röst hörd, som jag försöker förändra, påverka och göra skillnad och som jag lyfter ämnen som jag tycker att det är viktigt att vi pratar mer om. Utan skrivandet har jag ingen aning om vem jag skulle vara.

Vilken bok/vilka böcker ser du framemot att läsa i sommar?
Jag ser framemot att börja beta av de böcker som har samlats på hög under de senaste månaderna, eller egentligen kanske åren, eftersom jag inte hade vare sig ro eller tid att sätta mig och läsa under tiden jag studerade och knappt har haft tid för det efteråt heller. I högen finns bland andra böckerna Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca och Jerusalem och jag av Anita Goldman, Flyga drake av Khaled Hosseini, Utan ånger av Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson, de böcker av förintelseöverlevaren Hédi Fried som jag inte har hunnit läsa färdigt och ett par novellsamlingar jag hade turen att hitta på bokrean.