Fem frågor till Jessica Berggren Turban

I slutet av september ger Ariton Förlag ut novellantologin “Loser” där 30 författare delar med sig av berättelser om förlorare. Jessica Berggren Turban medverkar med novellen ”Blunda och låtsas som ingenting”.

Berätta kort om dig själv
Jag är född 1989 och uppvuxen i Malmö. 2009 flyttade jag därifrån, för att bo tillsammans med den man som jag idag är gift med. Efter några år i Mälardalen flyttade vi ned till Halland och sedan 2014 bor vi i Falkenberg med vår dotter (som föddes i augusti 2017) och våra två katter. Jag är utbildad paralegal (juridisk handläggare) och arbetar idag som sekreterare på en liten advokatbyrå i Varberg. Förutom att skriva, tycker jag mycket om att läsa och baka.

Hittills har jag hunnit medverka i sex novellantologier sedan 2015. Därutöver har jag fått två noveller publicerade i Hemmets och jag är även en av författarna till boken Att slukas av mörker (Förlagstryckeriet Vitterleken 2008).

Hur fick du idén till din novell?
Till en början visste jag inte alls vad jag skulle skriva, eftersom ”loser” är något negativt i mina ögon. Det var först efter att ha läst Petra Aritons inlägg om hur hon såg på begreppet och efter att Peter Westberg – som också medverkar i den här antologin – lite skämtsamt föreslog att jag skulle skriva om ”Mitt liv som loser”, som jag visste vad jag ville skriva om. Novellen är därför inspirerad av mina erfarenheter och upplevelser från min egen högstadietid.

Vilka är dina tankar kring begreppet loser?
Rent spontant måste jag säga att för mig har begreppet ”loser” negativ klang och innebär – i alla fall för mig – en riktigt misslyckad människa. Det är någon som ingen vill ha att göra med och som kanske inte heller klarar av något här i livet. Att jag har den inställningen till begreppet, beror förmodligen på att jag har blivit matad med den synen i alla år och för att under min högstadietid ansåg de andra eleverna på skolan att jag var en loser.

Vad betyder skrivande för dig?
Som jag har berättat tidigare i Allt om Skrivande, betyder skrivandet väldigt mycket för mig och jag har alltid älskat att skriva. Det är ett sätt för mig att bearbeta tankar och upplevelser. På det sättet är skrivandet en form av terapi för mig och jag har insett att jag mår bättre när jag har mer tid för skrivandet än under de perioder då jag inte skriver lika mycket.

Vilken bok/vilka böcker ser du fram emot att läsa i sommar?
Peter Westbergs Europa Pandemus. I övrigt försöker jag ta mig igenom alla de ca 200 olästa böcker som har hittat hem till mig. Av någon mystisk anledning fortsätter de hela tiden att föröka sig.