Fem frågor till Ingbritt Wik

I slutet av september ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Loser” där 30 författare delar med sig av berättelser om förlorare. Ingbritt Wik medverkar med novellen ”Sirpas allians med tiggaren”.

Berätta kort om dig själv
Jag är född 1943 i Ölme socken, Kristinehamns kommun. Jag har två vuxna barn och två underbara barnbarn.

Förutom att måla med pensel och färg, ägnar jag mycket tid åt att odla växter i en alldeles för stor trädgård, där mina antagonister är kvickrot, kirskål och maskrosor. Mitt djurintresse är stort, men när rådjur och hjortar käkar upp det mesta, blir jag – trots mitt motto: ”Alla varelsers lika värde”, lite sur och beklagar mig för min katt Amigo, som är min sambo.

Mitt hopp om framtiden, är att få möjlighet att ge ut någon av mina fyra, långa romaner, i genren relationer, som speglar hur knepigt det kan vara att passa in i alla både möjliga och omöjliga relationer.

Hur fick du idén till din novell?
Att ge en bakgrund till varför jag skrev den här novellen blir en aning knepigt. Att skriva fiktion är en frihet alla författare har. Att skriva memoarer eller biografier, är inte min grej, har jag börjat förstå. Då går det en rysning genom kroppen. Är lite för rädd att klä av mig naken. Och risken för att skada andra finns också… I en biografi måste allt stämma och vara sant. – Fram för fiktion, där man får krydda med både humor och tårar. Slippa skilja på sanning och lögn. Få baka en god kaka och kalla den för ”Sirpas allians med tiggaren”. Att russinen i kakan kanske är mina egna ”upplevelser” behöver ingen veta.

Vilka är dina tankar kring begreppet loser?
Den frågan är också knepig. Loser är ett begrepp som man känner av mest själv, tror jag. Man själv är den värsta fienden när det gäller att lyckas – eller misslyckas. Man siktar mot stjärnorna och når man inte dit; ja då…, enligt en själv är man ju en riktig LOSER. Konstigt nog ser man inte på andras tillkortakommanden på samma vis. Då är man riktigt hygglig. Har förståelse för andra, men inte för sig själv. Min fråga är varför kan man inte vara lite snäll mot sig själv?

Vad betyder skrivande för dig?
Kanske ett slitet uttryck: men jag vill säga att skrivandet betyder allt för mig. Jag skriver när jag är glad, men jag skriver både bäst och mest när jag gråter.

Men en sak som gör att jag måste sitta stilla, är mitt handikapp. När jag sitter är jag fri smärtan, och sitta overksam skulle driva vem som helst till vansinne inom 24 timmar. Så det är nog den största anledningen till att jag skriver så mycket.

Vilken bok/vilka böcker ser du fram emot att läsa i sommar?
Toktanten av Birgitta Bergin, för den har jag inte läst.