En sann berättelse om missbruk

Av Eva Lindblad

Under tiden jag har läst Tina Rydbergs, Vingar av Stål, har boken legat på mitt arbetsbord och vänner som varit här har tagit upp boken, läst på baksidan och tittat frågande på mig. ”Varför läser du den här?” har de frågat. ”Du behöver väl inte lära dig om missbruksproblematiken.” Endast en av dessa vänner känner till att jag levt med en missbrukande man och att jag senare förstått att också jag var medberoende.

Tina Rydbergs syfte med sin bok är att skapa debatt om missbruksvården. Och jag tror hon kommer att lyckas. För det blev en lång och mycket intressant diskussion här hemma med mina vänner. Vi pratade om integritetsproblem, vi pratade om samhällets insatser eller snarare brist på insatser, vi pratade om att alla känner till hur manipulativa och lögnaktiga missbrukarna är, ändå väljer myndigheterna gång på gång att tro på dem.

Tina Rydbergs son, Kristoffer, började som 18-åring att knarka. Han var en vanlig kille, osäker och rädd som tonåring och hårt drabbad av ångest. Han märkte att ångesten lättade med tabletter och tabletterna blev fler och fler, och när de inte räckte till tog han andra preparat för att lindra sin ångest, smärta och oro. Han försökte, vid flera tillfällen, bli fri från sitt beroende. Blev både tvingad och sökte själv hjälp, hos vården, hos samhället, hos myndigheterna. På ett ställe säger en psykolog till honom, att det tar flera år att bli nykter och kunna fungera normalt igen. När alla vet och känner till, att för en missbrukare handlar det om en dag i taget. Här målade psykologen upp ett gigantiskt motstånd, och Kristoffer kände det omöjligt att ens försöka bli drogfri och valde att ta sitt liv.

Tina Rydberg skriver om all den tid, kraft och energi hon lagt ned på att försöka hjälpa och stötta sin son till ett nyktert liv. Hon skriver om att hon gjorde alla de fel man gör som medberoende. Hon skriver om bristen på förståelse från myndigheter. ”Det är”, skriver hon, ”som om myndigheterna tror att man slutar bry sig bara för att sonen uppnått myndighetsålder”. Vid ett tillfälle när Kristoffer är intagen på ett behandlingshem, blir hon tillsagd att ”sluta vara mamma”. Hur slutar man vara mamma till sitt eget barn?

Mina vänner och jag pratade om detta. A1 berättade hur hon meddelat behandlingshemmet hennes son var på, att han var mycket självmordsbenägen och bad att de skulle vara extra vaksamma. Ändå lyckades sonen hänga sig själv, där på behandlingshemmet. A2 berättade om att hennes dotter rymde från behandlingshemmet där hon var. Ingen meddelade A2, utan man sa, precis som man gör till Tina Rydberg och som hon skriver om i sin bok, att man inte har vare sig rättighet eller skyldighet att meddela anhöriga ifall den missbrukande rymmer. A2:s dotter hittades så småningom död. Endast 19 år gammal.

Min erfarenhet i det hela är när min dåvarande blivit omhändertagen antingen av polisen eller av de sociala myndigheterna och jag har inget fått veta. När han småningom kom hem, hade jag hunnit ringa sjukhus, polis, ja, till och med bårhuset. Jag var självfallet orolig och rädd, där jag satt hemma med dottern som då var baby och trodde att det hänt honom något.

Som medberoende gör man, som sagt, alla fel. Man ber, man gråter, man skäller och skriker, man hotar, man försöker prata lugnt och analytiskt om konsekvenser. Man försöker stötta och hjälpa när missbrukaren säger att nu, nu vill han bli nykter. A1 gjorde det, A2 gjorde det, men i mitt fall var det så att min man ville inte bli nykter. Han trivdes i sitt liv som alkoholist. Han hade kul när han var full. Då hamnade han i centrum. Han älskade att vara i centrum. Hans motto var Allt ljus på mig. Och det var så han ville ha det.

A1:s son dog, han tog sitt eget liv, precis som Kristoffer, Tina Rydbergs son. A2:s dotter dog. Att hon dog av droger vet A2, men exakt vad som hände är det ingen som vet. Hon känner bara till att polisen hittade henne i en stuga i skogen. Min man är också död nu. Hur han dog vet jag inte heller, men jag anar att kroppen hade fått nog, efter så många år av missbruk.

Så bra med bok som vill skapa debatt, säger både A1 och A2. Det är så tabu att prata om missbruk. Fortfarande, och fast det är så vanligt, är det tabu. Det är inte så att man är en misslyckad förälder om barnet blir missbrukare. Det kan hända i vilken familj som helst. Varför blir inte föräldrarna, anhöriga, vänner involverade i behandlingen av den missbrukande? Varför tror myndigheterna på missbrukaren, när man vet att de är manipulativa. Varför lyssnar man inte på de anhöriga som har sett och hört?

Tina Rydbergs bok är inte skriven i kronologisk ordning och den har flera stavfel. Den är hoppig och i början stör jag mig på det, och jag tänker att hon inte kan ha haft någon korrekturläsare, men sen förstår jag att det finns ett syfte med det, och att det är ett medvetet val. Och när jag förstått det tycker jag att det är ett bra val. Ett helt rätt val.

Tina Rydberg skriver att hon vill skapa debatt med sin bok. Det är bra. Debatt behövs och är viktigt. I en tid där droganvändandet ökar och går lägre ner i åldrarna och det är hur lätt som helst att få tag i, så är debatt något oerhört viktigt. Jag tycker det är modigt, starkt och bra att Tina Rydberg har skrivit sin bok.