Över en fika med Stefan Wallner

Av Katherine Walsh

Det är med en sprudlande livskänsla som jag avslutar samtalet med Stefan Wallner. I hans svar kring sitt skrivande möter jag ödmjukhet inför människors livsöden och en lust till och – nyfikenhet på – livet självt. Från att i unga år satsat på dans, teater, scenografi och sång tog livet honom in på arkitektens bana och idag driver han sin egen arkitektfirma tillsammans med sin hustru Pernilla.

Han berättar om glädjen och njutningen i att skriva och att det kan bli som en nödvändighet i stunder. ”Om jag blir nedstämd frågar alltid min hustru om det var länge sedan jag skrev – och det stämmer varje gång. Jag blir på ett vis lite deprimerad av att inte skriva.”

Stefan går så långt att han säger att skrivandet nästan är som en drog – en utan negativa konsekvenser. Han skriver varje dag och säger att man nog kan kalla honom hyfsat disciplinerad. Skrivandet har vuxit fram i honom under de senaste fyra åren och har resulterat i flera noveller men
också en roman. ”Den var egentligen inte skriven med avsikt att publiceras, men nu när jag läst igenom den igen tänker jag att den nog ändå håller för det.” Just nu håller han på med redigeringsarbete och ett förlag är nyfiken på att läsa den.

Läsandet tog för Stefan riktig fart först i trettioårsåldern. Han säger att han i tonåren fastnade så i detaljerna i böckerna han läste att det helt enkelt tog så lång tid att ta sig igenom dem att något bokslukande inte kunde bli av då. Idag är han femtioett och har hunnit med två skrivarkurser, en i New York för Ann Ljungberg och en på Thailand för Alexandra Pascalidou. Förutom dessa så är det det dagliga skrivandet och läsandet av andra författare som är hans skrivarskola.

Den författare som Stefan beundrar och hämtar mycket inspiration från är John Irving.
I hans berättelser ser han de där sköra och ibland trasiga människorna som tycks leva fullt ”normala” liv men alltid tycks hamna i de mest utsatta och märkliga situationer.

”John Irving är fantastisk på att berätta om detta, Och jag är otroligt fascinerad av människoöden. Vi bär alla inom oss sköra sidor och det tycks ibland som om det är en hårfin gräns som gör att vi hamnar på den ena eller andra sidan av vansinne. Jag vill berätta om de där platserna inom
människor.”

Ibland, säger han att han sett någon på ett café som haft en utstrålning som givit honom en berättelse. Andra gånger har han stött på människor vars livsöden han gripits av och försökt ge en röst i sitt skrivande.

I novellen ”Deep blue Sea”,i likhet med många av hans noveller, är hans huvudfigur en kvinna.
Det kvinnliga perspektivet är inget han tänkt så mycket på säger han.
”Det kändes bara som om hon skulle vara en kvinna. Och i det här fallet har hon en del likheter med
mig själv”.

Novellen ingår i en antologi med temat vardagsbetraktelser -”över en fika”. Kriteriet är att åtminstone en del av berättelsen utspelas på ett café. Och det är på den platsen vi får möta huvudkaraktären Mona som plötsligt blivit arbetslös. Stefan säger att han kan identifiera sig med
Mona, då han på samma vis som hon befunnit sig i ett sorts mellanrum i livet och inte riktigt passat in någonstans ute i omvärlden. Hon hamnar av en slump på ett café som sedan blir hennes fasta plats i vardagen och där hon också kommer att upptäcka och möta nya människor och sidor hos sig själv som för henne till en helt ny plats i livet.

Novellen har en förkärlek för detaljer. Stefan säger att det är något som han är väldigt svag för och ibland får hålla igen med dem när hans skriver. Men det är i de många detaljerna jag stannar och njuter: som hur ljudet av en sked mot ett kaffeglas låter.

Utmaningen i Deep blue Sea blev för honom att inte bli låst av caféet som faktisk plats. ”Jag fastnade i tanken att det var caféet som var utgångspunkten och det tog ett tag innan jag insåg att jag kan göra som jag alltid gör utgå från personen och placera den och händelsen i caféet”
Ofta använder han google maps för att finna en plats för sina berättelser – går in på street view – promenerar i bilden och plockar en känsla för platsen och utifrån detta får berättelsen en scen att utgå ifrån.

Stefan älskar kaffe och på sitt favorit café i Varberg, dit han ofta går för att skiva, kan han få en riktigt god cappuccino. Något, som han säger, är sällsynt utanför Italiens gränser. Hit kommer också den blinde mannen med sin ledarhund – han som återkommer i novellen, men de är inte en och desamma. Den ene är verklig den andra en rollfigur. Och tillägger Stefan, han kommer inte in på klockslaget 14.00 varje dag.

Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar event, filosoferar och löser världsproblem. I slutet av oktober ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Över en fika” där 32 författare delar med sig av vardagsbetraktelser. Vanliga människor gestaltas med sina funderingar och handlingar kring livets utmaningar och glädjeämnen. Stefan Wallner medverkar med novellen ”Deep blue sea.”