Över en fika med Ingemar Härdelin
Vem är Ingemar Härdelin?
Vem är jag? Den frågan tror jag de flesta människor ställer sig åtminstone någon gång under livet. Det är ingen lätt fråga att svara på. Egentligen är vi tre personligheter – den vi tror oss vara, den andra tror att vi är och slutligen den vi verkligen är. Vi är som kameleonter när vi rör oss i olika kretsar, anpassar oss till det som känns mest bekvämt.
Mitt liv har varit brokigt och fullt av såväl höjdpunkter som tillkortakommanden. Mitt yrkesval till lärare gjordes utifrån påverkan av andra, eftersom jag efter realexamen saknade visioner inför framtiden. Sinnet var fullt av längtan efter vuxenliv och integritet, att få bli den som själv bestämde över mitt liv. Drivkrafter var kärlek till kultur i alla former. Som tioåring började jag spela cello, något jag fortfarande utöver och som gett mig otaliga höjdpunkter i livet. Likaså har intresset för bild och konst varit en kraftkälla som tagit sig olika uttryck, främst genom fotografi och måleri. Sedan 1992 har jag målat kontinuerligt och haft mer än fyrtio utställningar i Sverige och utomlands.
Språket har också haft hög prioritet i mitt liv. Som lärare lärde jag mig att formulera tydliga meningar och sammanhang. Barn är lyhörda och kritiska. Under en krisartad period i livet började jag skriva poesi, först som terapi men senare som uttryck för livets olika aspekter. 2012 fick jag en diktsamling utgiven. Under studier i musikvetenskap på 80-talet skrev jag två uppsatser och under fyra år också musikartiklar i två av Uppsalas dagstidningar. 2017 utkom en roman som sedan mer än tjugo år legat i byrålådan. Mina åsikter om det mesta fick jag också uttryck för under ett par perioder med bloggskrivande.
Jag har således inte publicerat särskilt mycket, men i mina pärmar finns ett antal opublicerade artiklar och noveller samt ett stort antal dikter.
Hur fick du idén till din novell?
När jag läste om tävlingen till ”Över en fika” fick jag omedelbart ett minne på näthinnan som stämde väl överens med premisserna. Just dessa meningsskiljaktigheter som så ofta uppstår mellan min bror och mig döljer ett djupare budskap som jag inte tänkt på tidigare. Kan det vara så att vissa människor känner en sådan fruktan för kommande katastrofer och hemskheter att de inte uthärdar tanken på dem? I stället förnekar man och svarar med aggression och vrede när ämnet kommer på tal. Var det inte just så den gången vi brakade ihop vid kaffebordet?
Vad är du mest rädd för?
Vad jag själv är mest rädd för? Kanske just detta med vår urbota själviskhet och kortsiktighet i tänkandet och agerandet som skapat den situation jorden befinner sig i. Alla tickande bomber som vi ännu inte sett brisera men som kommande generationer tvingas konfronteras med. Att vi mot bättre vetande ändå inte tar de nödvändiga krafttagen för att försöka mildra effekterna.
Vem fikar du helst med?
Fikastunder är ovärderliga i vår svenska kultur. De är andningshål och gemenskap som i sina bästa stunder kan ge en hel dag mening och innehåll. För egen del är morgonfikat tillsammans med fru, tv-nyheter och tidningsläsning en omistlig del av dagen. Bättre start kan man inte få. I morgonsoffan inser man vilken privilegierad person man är. Man tar del av allt elände som händer i världen bekvämt lutad tillbaka i soffan, dricker sitt kaffe och tänker på det kungarike man har i sitt hem där alla önskningar kan tillgodoses utan störande inslag från världen utanför.
Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I början av december ger Ariton Förlag ut ”Över en fika i Svea Rike”, en novellantologi där 35 författare delar med sig av berättelser om sådant som skrämmer oss. Ingemar Härdelin medverkar med novellen ”Samtal med en bror”.
