Det inre drivet att berätta om något viktigt

Av Carin Andrén

Sten Jeansson har skrivit boken Mitt Hjärta. Den handlar om hans hustru Birgitta som under flera år förde en kamp mot en hjärntumör som till sist kom att ta hennes liv. Om rätten till vård och hjälp. En kamp både mot sjukdomen och mot landsting och kommun. Men allra mest är det en bok om djup kärlek, vad man är beredd att göra för den man älskar.

Sten Jeansson har aldrig tidigare haft några författarplaner. Med en bakgrund dels som ingenjör och dels som chef i näringslivet så är han van vid att dokumentera mycket av det han gör. Det tog han på något sätt med sig in i den svåra perioden då hans fru Birgitta blev svårt sjuk.
– Det var en fruktansvärt jobbig tid då Birgitta var sjuk. Det kändes stundtals helt absurt. Kände att jag inte bara kunde lämna det som hänt utan att dokumentera det. Jag vill att fler ska veta om hur det kan vara när en nära anhörig blir svårt sjuk. Jag vill också berätta om hur kontakterna med vården och andra samhällsinstanser fungerar.

Det är kanske extra svårt att skriva när temat ligger så nära ens egna upplevelser. Samtidigt blev det en slags sorgebearbetning för Sten när han väl orkat ta sig igenom händelseförloppet flera gånger och satt det på pränt.
– I första skedet, att genomlida allt igen och igen, är på gränsen till outhärdligt. Efter ett tag av bearbetning så gick det lite lättare. Ilskan över de oförrätter som Birgitta drabbades av har sakta klingat av och berättelsen om henne har blivit det viktiga.

Det är långt ifrån alla påbörjade böcker som blir färdigskrivna och utgivna, det vet vi. Sten Jeansson var fast besluten om att det skulle bli en bok. Till dem som själva håller på och skriver en bok för första gången vill han säga:
– För det första, man ska som jag antingen ha en historia som jag som man inte kan låta bli att berätta eller ett ämne som det bara måste skrivas om, då är det lättare att jobba fokuserat på att bli klar. Det krävs mycket vilja, men om man inte har den så är det ingen idé att ens börja. Det kan ta tid att hitta rätt medarbetare också.

Det var i ett skede som han ändå gav upp. Han försökte få hjälp med att omvandla materialet till en användbar text men det hela gick fel på olika sätt. Han försökte förlika sig med att han kommer att bära allt detta inom sig. Det blir ingen bok av det. Så är det ju för många andra människor, resonerade han.
– Jag förstörde allt bakgrundsmaterial och obearbetade manusutkast under mycket sorg och förtvivlan.

En tid senare hittade han av en händelse ett tidigt manuskript som han hade glömt att radera och tog det som ett tecken på att han ändå skulle fortsätta att skriva på boken.
– Jag kände återigen att jag inte kunde låta bli att berätta Birgittas historia. Jag tog ny sats och sökte ny hjälp. När jag nu gått igenom texten så många gånger och samtidigt fått distans till det som hände, så har jag nu en annan relation till den.

Med nya medarbetare som han skickligt rekryterat så gick skrivprojektet åter framåt. Han hade hittat folk som delade hans ambitionsnivå, men som hade andra kompetenser än han själv och som var olika honom själv på flera sätt. Hans erfarenhet från företagslivet kom väl till pass här.
– Det ger en lite jobbigare ledaruppgift när man rekryterar på det här sättet när det gäller företag och nu gjorde jag på samma sätt när det gäller att få boken färdig. Jag är sedan tidigare handlings- och resultatorienterad också, även om det har mattats av en aning.

Boken är öppen, ärlig och autentisk. Syftet är i första hand att berätta historien om Birgitta, men det är också en skildring av hur samhället fungerar när man behöver hjälp. Sten Jeanssons nitiska dokumenterande mitt i den svåra tiden då sjukdomen stod i centrum har blivit en tillgång som nu kommer andra till del. Han avslutar:
– Min förhoppning är att boken kommer att användas som en slags upplysningsbok om olika vårdrelaterade fenomen. Samtidigt hoppas jag att den kan vara ett stöd till dem som hamnar i liknande situationer.