De läkande och helande effekterna av att skriva en bok efter ett trauma
Av Sten Jeansson, författare till boken Mitt hjärta
Den 20/5 2009 kom först tecknet på att det var något konstigt med min hustru Birgitta. Ett svar från röntgen avfärdade farhågor om hjärntumör, men vi i familjen blev bara mer och mer övertygade om att det var fallet. Inget kunde få till en underökning som bekräftade våra farhågor. Det var upptakten till ett trauma över nästan tre år med många helt omänskliga perioder omväxlande med kortare stunder av en viss möjlighet för oss två att njuta en kort stund av livet. Vissa perioder varför djävliga som när prioriterad operation nekades trots missad diagnos i veckor, när operationen i Sverige var så undermålig att enda hoppet var att åka utomlands, när kommunen nekade stöd under en kort övergångsperiod innan jag kunde sluta jobba för att bara vårda henne eller när Försäkringskassan ansåg henne för frisk och nekade Birgitta assistansersättning två veckor innan hon gick bort.
Tiden efter det att hon gått bort var jag därför till och med hatisk mot några av de inblandade. Varje daglig promenad ältade jag det hela och höll minnet uppdaterat så att jag skulle kunna skriva ner vad som hänt. Vissa meningar som uttalats memorerades ordagrant, för de kunde jag inte hitta tillbaka till, eftersom jag inte hade någon dagbok att följa. Jag hoppades att en viss överläkares hustru skulle drabbas av något likande och han skulle få uppleva den frustration vi upplevt.
Den första fasen i bearbetningen var att skriva ner allt i en kombinerad research-skrivprocess. Det skedde under en vinter och då det var så mycket letande i mail, kontokortskvitton mm för att få ihop det hela blev jag tvungen att gå igenom allt som skett under mycket sorg. Det var otroligt jobbigt men dels skedde en bearbetning av alla minnen men sedan visste jag också att allt fanns dokumenterat. Det gjorde att promenaderna kunde vändas till en blandning av sorgearbete och nya spirande positiva planer. Det gick så långt att jag tog mig an ett helt annat projekt under ett drygt år. Jag började med det när jag misslyckats att förvandla det nedskrivna till en läsbar bok och under sorg och förtvivlan kastade allt material jag hade om både sjukdomsperioden och delar av vårt tidigare liv.
Senare hittade jag ett obearbetat manus jag missat att radera och letade då upp någon som så småningom skulle kunna hjälpa mig i processen till ett riktigt manus. Hösten 2016 startade jag om och efter den mellanliggande tiden fanns bara en tanke, att göra en så bra bok som möjligt om min hustrus sjukdomstid. Inget hat eller annan tanke på att ge igen fanns kvar och jag kom på i slutet av processen, att jag inte ens kom ihåg namnen på de personer jag ältat dag efter dag den första tiden efter hennes bortgång.
Jag kunde genom att fundera hitta tillbaka vissa namn, men inte det på den jag upplevde uppträdde mest kränkande, så utan att egentligen aktivt bearbeta sorgen har processen att skriva en bok om hustrun omedvetet gett en fantastisk förändring för mig och min sinnesstämning. Det har varit otroligt läkande och helande och nu efter det att boken är utgiven är fokus att se om det går att förbättra åtminstone informationen och förhoppningsvis även vården för de som drabbas av hjärntumör.
