Berättelser som stannar kvar

Av Sarah Larsson

Alla som känner mig vet att böckerna om Harry Potter förändrade mig. Att de tog sig in, lade sig till rätta och stannade kvar. Att de fullkomligt räddade mig och gav mig en värld att fly till och gömma mig i. Att det var böckerna om Harry Potter som, när jag var elva år gammal, fick mig att inse att det enda jag egentligen vill göra med mitt liv är att skriva.

Vissa berättelser har en tendens att vända upp och ner på hela ens liv. Även om den om Harry Potter var den första som verkligen kom att stanna hos mig, som trots min då redan fleråriga kärlek till böcker var den första som verkligen gjorde ett avtryck och fick mig att förstå vilken otrolig magi ord kunde skapa, var den långt ifrån den sista. Det finns andra också. Som liksom sätter sina spår och stannar kvar. Som lämnar fotspår på marken där man står. Böcker vars berättelser man aldrig glömmer, aldrig kan släppa. Som Mig äger ingen av Åsa Linderborg.

Jag gick andra året på gymnasiet och läste kursen Litterär gestaltning. Drömmen om att skriva, den som under så många år hade funnits där, hade vuxit sig större och jag önskade att jag en dag skulle kunna förändra världen, eller i alla fall någons värld, med mina ord, precis som så många böcker hade gjort för mig. Vi var på Contrast i Eskilstuna, i samma byggnad som stadsbiblioteket där jag ofta satt och skrev under högstadietiden. På scenen framför oss stod Åsa Linderborg och berättade om sin senaste bok. Om uppväxten med en ensamstående pappa som arbetade som härdare på Metallverken i Västerås. Om manlighet och klasstillhörighet och om alkoholen som någonstans blev ett måste för att hennes pappa skulle orka med. Om en säng som inte hade några lakan, om en diskho med stelnade spyor, om gardinerna och kristallamporna i fönstret som skulle få grannkärringarna att tro att det där bodde ett fruntimmer bara för att sedan kunna skapa förvåning när det i själva verket var en härdarmästare, men också, och kanske framför allt, om en dotter som älskade sin pappa och en pappa som älskade sin dotter.

Trots att jag inte hade läst boken då var jag helt trollbunden. Hennes berättelse gick rakt in i mig och stannade där och det var en självklarhet att jag skulle köpa boken när jag gick därifrån. Det är en bok som fortfarande inte har lämnat mig. En bok som elva år senare fortfarande berör mig och en bok som förstärkte den där drömmen om att någon gång få förändra någons värld med mitt skrivande.

Några år senare stötte jag på en annan berättelse som precis som Mig äger ingen flyttade in i min kropp och stannade kvar där, nämligen Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Bokserien om de homosexuellas Stockholm på 80-talet och kampen för ett liv i frihet. Om männen som en efter en blev sjuka när AIDS drabbade staden. Om hatet och fördomarna som var vardag alldeles för länge. Om männen som bara ville leva, älska och drömma. Om män som dog och om män som överlevde. Om ett kapitel i vår historia vi aldrig får glömma. En berättelse som var så vacker, sorglig och naken att jag inte ens kan sätta ord på hur fantastiska Jonas Gardells ord var.

Det är det här jag älskar med skrivandet. Magin som det kan skapa. Skildringarna och porträtten, livsöden som aldrig kommer att försvinna för att orden ger dem evigt liv på boksidorna. Ord som vittnar om sådant vi aldrig får blunda för, som vi aldrig får glömma och som kan ge oss nya perspektiv. Som kan beröra och bevara, förändra och göra skillnad.

I höst släpps en inspirationsbok om att skriva om sitt liv där jag och flera andra författare medverkar. En av dem, som är en författarkollega sedan tidigare och som jag nu också räknar som min vän, heter Peter Westberg. För några veckor sedan fick jag läsa hans kapitel till boken och mot slutet satt jag där i soffan med tårar i ögonen, därför att han hade skrivit om mig. I det sista stycket berättar han om mitt kapitel i boken Dolt under ytan: 22 personliga berättelser som Ariton Förlag gav ut förra året och där jag skrev min berättelse om utmattning, depression och ångest, om att inte vilja leva och om varför det är så viktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. För Peter var min text en ögonöppnare. En påminnelse om hur nära han var att gå in i väggen för att han inte hade stannat upp och känt efter och en nödbromsning som fick honom att stanna upp innan det hela hann gå för långt. För mig var Peters text en dröm som blev verklighet. Ett bevis på att mina ord kunde göra skillnad.

Jag känner mig fortfarande hedrad. Att han, med sin oerhörda begåvning och som nyss gav ut sin första roman, valde att göra plats för just mig. Att mina ord var tillräckligt viktiga för att också få finnas i någon annans kapitel, i någon annans berättelse.

Vissa berättelser stannar kvar. Vissa går rakt in och lämnar oss aldrig, tar sig in på djupet och fastnar, liksom vänder upp och ner på allt så att inget någonsin blir sig likt igen. Jag älskar sådana berättelser och kommer för alltid att vara tacksam över att jag får chansen att skapa dem. Att jag får chansen att göra mig hörd, beröra och förändra. Det är det jag vill göra med mitt liv. Någonting bra, något som gör skillnad, något som stannar kvar. Och som karaktären Paul säger i Torka aldrig tårar utan handskar: ”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.”