Aspirerande författare behöver utmaningar

Av Petronella Simonsbacka

Tack och lov finns det förlag som anordnar skrivartävlingar och ger möjlighet att medverka i antologier på olika teman. Det är inspirerande att få en skrivuppgift, med begränsningar och tydligt uppdrag. Jag har varit med i många skrivtävlingar genom åren och trots att jag sällan vunnit dem har berättelserna fått ett eget liv. De föddes i en skrivartävling, men växte till något annat. Ofta blev det till romaner faktiskt, en zombieberättelse för unga vuxna, en deckare om kulturkrockar och feelgood-romance. Den sistnämnda kommer att ges ut av Saga Egmont framöver och blir min romandebut.

Min novelldebut skedde i en antologi som publicerades av Axplock Förlag 2010 och den 2:a december i år, åtta år senare ska jag vara med i antologin ”Över mållinjen”, som släpps av Ariton Förlag. Är det något jag ångrar i mitt skrivarliv så är det att jag inte deltagit i fler antologier. Detta eftersom man lär sig så mycket av att göra det. Inte minst får man samarbeta med ett förlag. Man får textkritik, respons, krav och en förståelse för hur förläggare arbetar. Antologier är en bra skola för framtiden för nya författare med högtflygande drömmar. I alla fall är det så jag ser på saken. Jag är övertygad om att jag hade romandebuterat tidigare om jag satt sikte på fler antologier istället för att satsa helt på fullängdsmanus.

Mina första romanmanus refuserades unisont av alla förlag jag skickade dem till. Förmodligen var det välförtjänt, men det gjorde ändå ont. Kommentarer och bra respons fick jag rätt ofta, men svaret var alltid nej tack. Om jag hade satsat mer på antologier hade mina refuseringar kunnat kryddas med en och annan antagning också och det hade gjort mycket för min tro på mig själv. Det är svårt att hantera refuseringar i början, för man är inte van. Ingen skriver hundratals sidor text under flera år utan att ha en tro på att någon, förr eller senare, kommer att vilja läsa denna text. Drömmen lever. Tron på framtiden som författare lever, men några år av refuseringar kan sannerligen nöta på den ljusa framtidstron och förtroendet för den egna kapaciteten. Och nöts självförtroendet ned är det inte troligt att man kommer att självpublicera heller. Risken är att man helt ger upp och det gjorde jag under några år. Att kunna skriva på några förlagskontrakt då och då för medverkande i antologier kan spela en viktig roll för att hålla drömmen levande. Med sådana små morötter hade jag förmodligen kunnat undvika min olycksaliga, sorgliga skrivarpaus.

Mitt bidrag till ”Över mållinjen” handlar om hur man på ett klokt sätt ställer upp långsiktiga mål, så man kan tuffa på som tåget år efter år i rätt riktning. Trägen vinner låter inte så sexigt, men det är sant och det fungerar.

I december lanserar Ariton Förlag boken ”Över mållinjen”, en antologi där 20 kvinnor delar med sig av sina erfarenheter om målsättning. Petronella Simonsbacka medverkar med kapitlet ”Konsten att bli konstnär”.