ANNOlunda Anno
Det ska va’ gött å leva, fint å leva, lätt å leva, annars kan det kvitta. Så sjunger Galenskaparna. Denna låt berör i mångt och mycket det Anno Paananen funderar över. Vad är det som gör att livet känns lätt eller tungt? Vem är ansvarig för det som sker, och vem bär ansvaret för min glädje och lycka?
Anno har under en tid jobbat med att hjälpa arbetssökande. När hon under det projektet kände att det blev för mycket tänkande och prestation fick hon en stark känsla av motstånd. Väl hemma satte hon på musik och började röra sig till den, kopplade bort tankarna. Befriad är så hon beskriver den känsla som uppstod efteråt, en möjlighet att få känna och att få leka, och att få säga ja till det. Säga ja till livet!
På tal om livet funderade hon över följande fråga: “Är livet en lek eller är det allvarligt?” Hennes svar inte direkt entydligt: “Både och, men genom att se på den lekfulla delen av livet blir det lättare.” Detta svar för mina tankar osökt vidare till det här med att kunna se saker från olika perspektiv, och att acceptera de olikheter som finns. Anno sa det så fint, ungefär: Jag är jag och du är du. Genom att göra allt för att behaga andra, då är vi inte längre oss själva utan formar om oss. Vi är olika, vi ska vara olika.
En situation hon berättade om fångade speciellt mitt intresse. Det här med att undra saker och ställa frågor, för mig handlar det om en nyfikenhet och en lust att lära. Bevisligen är det inte så för alla. Anno får en fråga och ger det svar som är rätt för henne. Med en underbart tillgjord röst, som för att härma det hon möter när hon sagt vad hon tycker, säger hon: “Nej, så är det väl inte?” Som hon ser på det kan personen i fråga lika gärna berätta för henne vad hon ska svara, om det hon säger ändå är “fel”.
När jag hör Anno prata om sin dotter, född med det som vanligtvis benämns som funktionshinder men som hon kallar för funktionsförmåga, får jag mitt eget spöke. Hon berättar om de frågor dottern ofta får möta: “Vad kan hon inte? Vad har hon svårt för?” När hon sedan fortsätter med följande: “Varför välja att se bristerna när vi lika gärna kan välja att se möjligheterna?”, vill jag bara slänga iväg min egen rädsla, för som hon senare poängterar har allt minst två sidor och vi kan alltid välja.
Hon lämnar mig med en av sina insikter: Eftersom jag lever med mig själv för resten av livet är det bra om jag väljer att möta mig själv naket och ärligt som jag är, för jag vill vara mer än det jag presterar.
