Varför jag gör detta

Hela världen är full av all form av textmassa. Tidningar, böcker, reklam och så vidare. Vi bombarderas med information från alla håll och att sortera i detta kan vara en riktig utmaning. De människor som drömmer om att skriva tex böcker eller faktiskt redan har nått dit går inte att räkna. Så mitt uppe i allt detta ska man själv hitta sin egna röst och ta sig fram i djungeln av redan existerande berättelser och olika informationskällor. När jag tänker på det här så brukar det gå åt något av följande två givna håll. Antingen blir jag helt lamslagen av känslan att det jag gör aldrig kommer ha någon som helst chans. Hur ska jag göra för att det ska synas? Hur ska en liten människa som jag kunna bli sedd bland alla redan etablerade och stora namn? Den andra känslan jag kan slås av är att om andra kan så kan jag också! Varför ska inte jag kunna få till det här? Om jag bara gör si, om jag bara gör så… Ja, min text kan komma ut om jag bara ger allt jag har.

Min självdisciplin har inte alltid varit den bästa och även mitt dåliga tålamod har satt käppar i hjulet för mig ett antal gånger. Varje gång jag har blivit irriterad på mig själv av olika anledningar så är det inte alltid jag har hittat tråden som krävs för att ta mig vidare i skrivandet. Det har bara låst sig helt enkelt. Som tur är så har jag många gånger lyckats ta mig ur det men det har också hänt vid flera tillfällen att jag har fastnat i den där återvändsgränden. När det har hänt har jag helt enkelt bara lagt den texten åt sidan och ägnat mig åt något helt annat.

Trots att jag stöter på motgångar och att jag då känner som jag gör så är det något inom mig som gör att jag ändå fortsätter. Det är svårt att sätta fingret på det men känslan man får när något man har kämpat med är klart, den känslan är oerhört värdefull. Det är mycket tanken på den känslan som gör att jag fortsätter när det blir kämpigt, när det inte låser sig totalt vill säga. För mig faller det sig så naturligt att ägna mig åt skrivande på något sätt så om inget annat funkar så kommer jag i alla fall alltid att skriva dagbok eller något liknande. Ett liv utan det skriva språket är otänkbart.

Det jag nu behöver jobba på är att bara se till mig själv och mitt skrivande och inte påverkas av vad som redan finns där ute. Inte heller tänka på hur duktiga och framgångsrika andra skribenter är. Det gäller att se till sig själv och sina förutsättningar. Det är kanske självklara tankar men ändå kan man tappa bort det så lätt. Vissa saker behöver man upprepa gång efter gång för sig själv, hur självklara de än är. Om man har funnit något i livet som man mår bra av så finns det ingen anledning till att inte hålla sig fast vid det.

Den här veckan har jag börjat försöka få ordning på mina karaktärer. Behöver få klart för mig hur deras personligheter är, hur de ser ut och all annan info som kan vara bra att ha. Jag är inte klar med detta än så tar med mig det in i nästa vecka och fortsätter jobba med det.

Tills nästa gång: Håll pennan levande!

Yohannah Leidefors

Ända sen jag var liten har jag älskat att skriva berättelser i alla dess former men det är först nu jag har tagit tag i min dröm på allvar. Mitt namn är Yohannah Leidefors och jag har nu bestämt mig för att förverkliga min stora dröm. Jag skriva min debutroman. Följ med mig i med och motgångar med att skriva min bok samt att få den utgiven.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.