Skapade min egna lilla bubbla i garderoben
Om du läser det här tror jag att du, precis som jag, tycker om att skriva.
Jag har alltid föredragit att sitta och skriva någonstans där jag får så lite intryck från omvärlden som möjligt. En period när jag var liten satt jag till och med i garderoben, allt för att stänga ute omvärlden och skapa min egna lilla bubbla, min egen värld. När jag växte upp började garderoben kännas lite väl trång så jag gav tillslut upp den, nu är min favoritplats uppkurad i soffan. Ibland på sommaren gillar jag även att sitta ute i naturen.
Det är så olika hur vi är. Själv blir jag både fascinerad och imponerad av de som klarar av att skapa, knapprandes på laptopen, på exempelvis ett livligt café. Och för en stund blir jag lite avundsjuk. Jag vill ju också kunna! Och det ser ju så mysigt ut när de sitter där med sin kaffe och bulle, eller vad det kan tänkas vara, och är helt uppslukade av sin egen värld, i sin egen bubbla.
Men jag brukar snabbt tänka om. Min soffa är ju faktiskt minst lika mysig, och perfekta platsen för just mig. För det är väl det som är huvudsaken? Att man hittar det som fungerar för just en själv.
Detsamma gäller även vad man skriver på och med. Vissa föredrar att knappra på ett tangentbord eller kanske till och med en gammal skrivmaskin. Andra, som jag, älskar gamla hederliga kombinationen papper och penna. Men inte vilken penna som helst. Det måste vara en stiftpenna, allra helst 0,5 mm, som glider skönt över pappret. Det ska kännas som om bokstäverna, orden, rinner ut ur pennan som en strid ström, för när kreativiteten kommer till mig så är det som en flod eller tidvattensvåg, massor på en gång.
Och jag har alltid ett suddgummi nära till hands. Blir något fel måste jag kunna sudda ut och göra om på en gång, annars ligger det och gnager så pass att jag får svårt att fortsätta, som om någon helt plötsligt placerat en blockad i min flod av kreativitet.
Det är av samma anledning jag har svårt för att skriva i bläck. Skriver jag fel och måste stryka över känns det som att bläckklumpen hånar mig under resterande tid.
Nu är jag ju inte omöjlig, jag kan alltid expandera min bubbla och släppa in lite mer intryck från omvärlden och även använda andra skrivdon. Men där, i min hårt omslutande bubbla, är min optimala skrivarplats, min trygghet.
Visst skulle det bli mycket lättare om jag vore sådan som kunde sätta mig var som helst, med vad som helst, och bara skriva. Att inte låta allt det där omkring påverka. Men jag är ganska nöjd som det är, jag älskar min bubbla.
Men ibland… ibland kommer jag på mig själv att känna ett sting av avundsjuka bli imponerad när jag ser någon vara helt inne i sin värld där de sitter och knapprar iväg på sin laptop.
