Så får personerna i boken liv

Av Nina Jansdotter

Magnus JahnssonNär Magnus Jahnsson börjar skriva så tänker han ut hela handlingen i förväg, gör ett synopsis och skriver ett scenschema. Han gör också korta personporträtt av de personer som har eget perspektiv i boken.

Magnus personer, framför allt perspektivpersonerna, har ett syfte i att driva handlingen i den riktning han vill att handlingen skall vindla sig fram. De får därför egenskaper som tjänar det syftet, sedan lägger jag på värderingar som gör dem intressanta i sig själva och i kontrast till de övriga karaktärerna i boken.
– Oftast får de också ett eget liv när jag börjar skriva manuset och då låter jag det ske i den mån det inte gör att manuset driver iväg åt helt fel håll.

Den största utmaningen för honom är här att portionera ut informationen och att få personen att utvecklas eller i alla fall förändras under manusets gång.
– Mitt mål är att man inte skall ha samma bild av en person när boken är slut som man hade första gången den introduceras i boken. Det är svårt och något jag jobbar aktivt med, säger Magnus.

Inspiration av människor i verkliga livet
På frågan om hur mycket han inspireras av verkliga personer när han skapar karaktärerna svarar han att han att han nog alltid börjar med en bild av en verklig person i mitt huvud, men den bilden kan vara väldigt enkel.
– En karaktär, i ett ännu opublicerat manus, hade sin grund i en kvinna som stod framför mig i passkontrollen på JFK i New York. Hon var klädd i hippiekläder och hade tovigt hår, men när hon kom fram till passkontrollanten neg hon mycket djupt och hövligt. Det var väldigt oväntat och jag började fundera på vad hon kunde vara för person egentligen. Fantasin drog iväg med mig och den enkla observationen växte sedan ut till en hel karaktär.

Spelar det roll att du läst psykologi?
– Ja, till viss del. Jag har fått redskap att beskriva människors djupare drivkrafter och jag tror att det gör att mina karaktärer inte blir karikatyrer.

Karaktärer lever sitt eget liv hela tiden, fortsätter Magnus. Han är inte tillräckligt bra på att planera en hel bok ned på sådan detaljnivå att alla karaktärer beter sig precis så som han tänkt. När han lär känna dem säger de saker och agerar på sätt som blir naturliga för dem. Om det inte helt kör handlingen rakt i diket så låter han det ske.

Tycker du mer om vissa personer i dina böcker än andra?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag jobbar hårt med att hitta mänskliga drag även i de onda karaktärerna och det gör dem intressanta att följa. Ännu har jag inte skapat en perspektivperson, vars berättelse inte intresserar mig. Jag tror inte att det skulle funka för mig att ha en sådan person som perspektivperson, säger Magnus.

Karaktärerna i hans böcker är ganska många. Varje person har ett syfte, ett perspektiv som han vill ge ett språkrör. Till exempel möter vi, i hans debut Sjukt begär; Felix, inspektören som är smugglingen på spåret; Hristo, smugglarbossen, Kattis, hiv-läkaren som tar hand om Erik, musikern som får mediciner som inte fungerar som de skall. Alla dessa och några till påverkas på olika sätt av smugglingen som är handlingens kärna och genom att flytta perspektivet mellan dessa personer driver han handlingen framåt.

Har du gjort något misstag i processen att beskriva någons karaktär?
– Misstagen jag gjorde, främst i början, var att inte vara tillräckligt lyhörd för kopplingen mellan personlighet och beslut. Jag var så fokuserad på att driva handlingen framåt att jag inte märkte att karaktärerna ibland agerade på ett sätt som gick tvärt emot deras personlighet.

Hans redaktör lät dock inte något sådant slarv passera obemärkt och han fick skriva om rätt många partier. En mycket nyttig läxa, enligt Magnus.

Vilka är dina tips till andra som ska beskriva personer och deras personligheter i sina böcker?
– Nyanserade karaktärer tycker jag nästan är viktigast av allt. Låt onda människor ha en mänsklig sida också och låt även hjälten ha en svart kant någonstans. Men, med det sagt, så är det uppenbart att många läsare, speciellt av deckare och thrillers, älskar karaktärer som är karikatyrer.

Ett annat tips är att låta personligheten växa fram under bokens gång. Lägg inte ut allt i första scenen och låt personen förändras under bokens gång, fortsätter han.
– Hitta ett sätt att känna intresse och sympati för dina karaktärer, onda som goda och om du inte gör det, fundera på om personen behövs i boken över huvud taget. Om du själv inte tycker att en person är spännande så kommer nog inte läsaren att göra det heller.

Till sist, gestalta! Berätta inte hur personerna är utan låt det komma fram i deras handlingar och i dialog, Avslutar Magnus Jahnsson med stor entusiasm.

Dela gärna:

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *