Magnus Jahnsson och konsten att skriva en pillerthriller

Av Christina Hultman

Magnus Jahnsson är mitt i författandet av sin tredje ”pillerthriller”, där handlingen är förlagd till läkemedelsbranschen och globalt organiserad brottslighet. Den första Sjukt begär, som kom ut 2012, handlar om hur dyr biståndsfinansierad aidsmedicin till Afrika för ett lågt pris säljs tillbaka till Europa, där den åter slussas ut på marknaden.

Magnus Jahnsson skriver inte bara för att underhålla utan han vill belysa verkliga och allvarliga problem inom läkemedelsbranschen, där han har jobbat sedan 1994.
– Jag tycker om att skriva spänningsromaner och därför har det blivit den kanalen, berättar Magnus.

Det är ett annorlunda och smart sätt att föra fram ett budskap. Jämför med en debattartikel som i bästa fall får mycket uppmärksamhet under en begränsad tid, innan den sedan ”glöms bort” för nya debatter. Med en bok når man andra grupper av människor och boken varar dessutom betydligt längre.

På två år har du gett ut två böcker och nu är den tredje på väg. Vad har du för arbetsrutiner?
– Jag har gått ner i arbetstid och skriver två dagar i veckan. Det fungerar mycket bra. Men till en början var det svårt att få omgivningen att acceptera att jag jobbade med skrivandet och inte hade tid för annat, tillägger Magnus.

Magnus har som mål att skriva minst 1000 ord om dagen. Med den takten vet han att han kan hålla sin plan för utgivningen. Han skriver mellan kl 8-14, därefter kommer barnen hem och familjelivet tar över. Vissa dagar kan skrivpassen bli längre. Han är flexibel under arbetstiden och lägger in pauser och annat som främjar koncentrationen, men strävar efter att hålla ihop skrivtiden. Hemsidan, Facebook, bokföring och liknande får vänta till slutet av arbetsdagen.

Vilka är dina inspirationskällor?
Under tonåren läste jag mycket spänningsromaner som Alistair MacLean och Desmond Bagley men tröttnade så småningom på genren, berättar Magnus. Inför sin första bok läste han en del svenska deckare för att skaffa sig en bild av utbudet. En favorit är Sofie Oksanen som inte skriver deckare, men som har ett klart syfte med sina böcker, att beskriva situationen i Estland, samtidigt som handlingen har samma driv som en bra thriller.
– När det gäller berättelsens struktur är Gerald Seymour en förebild. Han tar upp verkliga problem, som till exempel situationen på Nordirland, och låter dessa utgöra bakgrunden för handlingen.

Seymour belyser problemen genom att se dem ur olika gruppers perspektiv. Det ger även en viss förståelse för skurken i historien. Världen är ju sällan svart och vit utan består snarare av olika gråskalor. Men jag har förstått att jag inte kan beskriva handlingen alltför grå utan måste låta hjälten vara hjälte, tillägger Magnus.

En annan inspirationskälla är musik, och speciellt kombinationen av text och musik. Musiken ger både energi och eftertanke, även om Magnus påstår att han inte har någon avancerad musiksmak. Sångtexter som inspirerar honom är till exempel Pulps texter av Jarvis Cocker. De är underfundiga och allvarliga på samma gång.

Som ung spelade Magnus fiol och piano. Något som är speciellt med fiol är att det inte finns färdiga toner som på ett piano utan man skapar dem själv. Jag har bra gehör och det är oerhört tillfredsställande att hitta den ”rena tonen”, fortsätter Magnus. Söker du efter den ”rena tonen” även inom skrivandet? Det är snarare rytmen som är viktig. Jag läser ofta texten högt för att höra att rytmen funkar, att meningen avslutas bra rytmmässigt. Annars ändrar jag om i den, förklarar Magnus.
– Fram till 20-årsåldern målade jag, vilket har påverkat mig. När jag ska beskriva en scen i boken målar jag upp scenen inom mig.

Vad gör du när du fastnar, när du får skrivkramp?
Jag brukar hitta lösningar när jag springer och promenerar. Sedan har jag också kommit på en metod som fungerar bra. Jag avslutar mitt i en scen när jag slutar skriva för dagen. Det gör att det är lätt att fortsätta skrivandet dagen därpå.

Tredje bokens mittparti har gått trögt. Jag visste vart jag skulle komma men partiet fram dit kändes mest som en transportsträcka. Det finns en plan för bokens upplägg, ungefär som en skiss när man målar, och ett slutmål. Men inga detaljer utan det får lösa sig efter hand. Jag kan dessutom inte detaljplanera så långt som ett år i förväg. I vår har jag spökskrivit en del vilket gjorde att det blev en paus i mitt egna skrivande. Efter det löste det sig. Hjärnan kopplade på och hittade lösningar och nu blir det riktigt bra.
– Man har högre kapacitet än vad man förväntar sig. Och det är roligt att det funkar. Men ibland är det tvärtom och jag förstår inte alls hur jag har tänkt, lägger Magnus till.

Första boken gick snabbt att skriva, jag hade mycket flow. Nu går det betydligt långsammare eftersom jag har blivit mer medveten om mina brister och redigerar mycket själv, efter hand.

Magnus Jahnsson är supernöjd med sin tillvaro. Han har en trygg inkomst från sitt jobb och dessutom tid för både sitt skrivande och för familjen. Många av hans författarkolleger får skriva på fritiden och missar familjetid. Men han är också medveten om att han är mycket lyckligt lottad. Tur och omständigheter gjorde att Magnus fick möjlighet att kliva ner från karriären. Man skulle också kunna säga att han har jobbat ihop till denna möjlighet under många år. En hög lön och skrivarkursen, som han fick i present av sin fru, gjorde att han kunde prioritera sitt skrivande och välja glädje i stället för pengar. Han är glad om han kan vara en förebild för andra, och visa att det kan gå.

Det krävs självdisciplin för att skriva och jobba som Magnus gör, men han har hittat en modell som fungerar. Arbetet och skrivandet berikar varandra i båda riktningarna. Genom sitt arbete får han inspiration till böckerna, och skrivandet ger omväxling och perspektiv på arbetet. Med en tredje bok på väg flyter skrivandet på bra; och i byrålådan ligger redan ett fjärde bokmanus på lut.