Jagets resa

”Ute skiner solen, men min värld är grå.”

Mirjam LindahlMirjam Lindahl pratar om dig, mig, kassörskan på ICA, busschauffören du ser varje morgon … Mirjam Lindahl pratar om vem som helst. Hon pratar om en resa, en resa inom sig själv, till ett nytt eller bortglömt jag.

Även om inte alla har dundrat in i den berömda väggen så är det nog många, många fler än vi tror, som varit där och snubblat. Hur många av oss har inte varje morgon, dag efter dag, tagit ett djupt andetag och satt på masken med det fejkade leendet innan vi ger oss ut i världen? Omedvetna om hur många som gör exakt samma sak.

Ångest. Skräcken att lyfta på masken och låta andra, och jag själv, se mitt riktiga jag. Rädd för att inte längre ha full koll. Inåt, utåt, på andra och på mig själv. Skräckslagen att vi alla ska upptäcka att jag egentligen inte är någon alls, bara ett tomt skal bakom en utsliten mask.

Vem är jag? Vem var jag? Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv i en strävan att vara till lags, att inte  förarga, vara obekväm eller störa. Eller värst av allt, att vara en besvikelse. Så jag fortsätter bära min mask, ångesten växer och mitt riktiga jag krymper till ett än mer avlägset minne.

Det är här resan börjar. Med ett jag som desperat vill hitta sig igen, slita sig ur ångesten och slänga masken. Vägen dit är lång, hal och kantig. Jaget faller, gråter och svär genom mardrömmar, panikångest och rädsla. Men reser sig igen och kämpar vidare mot en framtid. En framtid som tidigare var nattsvart, men nu, steg för steg, börjat ljusna.

Om även du väljer att göra denna resa, vare sig du väljer att göra det ensam och alldeles själv, eller om du väljer att be om hjälp och en stöttande hand, hoppas jag att du når fram till din destination, hur långt bort den än må kännas.

 

Du som vill lyssna mer på Mirjam och om att göra en resa, kan göra det här. Det handlar inte en resa till något annat land, utan mer en resa till ett annat jag. Någon som man kanske glömt. Eller kanske gömt.

Dela gärna:

Veronica Jugen

Har älskat att läsa och skriva sedan jag var liten. Under en lång tid var det min terapi, mina enda vänner, min tillflykt från verkligheten. Jag har alltid skrivit för min egen skull, alltid älskat att kunna få ner mina dagdrömmar och fantasier på papper, att kunna måla upp nya världar med ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.