Jag längtade efter döden

Av Emelie Eliasson

Berätta kort om dig själv
Jag är uppväxt i Östersund men flyttade ner till Stockholm 2009, en dröm som jag närde redan när jag var som mest mobbad. Stockholm var för mig en fristad, en chans att få leva i en bättre tillvaro än den jag levde i då. Jag har gått Skrivarakademin och ytterligare ett par skrivarkurser. Jag har en kandidatexamen i litteraturvetenskap som jag följde upp med den ettåriga förlagskunskapen. Idag har jag två noveller utgivning och ytterligare en som publiceras i en antologi i höst av Marchetti förlag. Jag frilansar som lektör och korrekturläsare på heltid och har utöver det ett stort intresse i träning och hälsa. Jag blev bland annat intervjuad om just träning och dess positiva verkan mot depressioner som finns som artikel i tidskriften 1177 Vårdguiden.

Vad inspirerade dig till att medverka i projektet ”Under Ytan”?
Jag har länge velat berätta om de där åren när jag ville dö. Mobbing är något som inte borde få existera överhuvudtaget och det gör mig både ledsen och förbannad att se barn som far illa på grund av det och att det även förekommer bland vuxna. Problemet är att jag aldrig har lyckats få ur mig det och hur det har påverkat mig och det här projektet var moroten jag behövde för att kunna sätta mig ner och skriva ner det hela och hur det har påverkat mig som vuxen. Det har även hjälpt mig att lära känna mig själv bättre när jag fått rannsaka det hela och tänka efter. Helt plötsligt har jag börjat förstå varför jag har agerat på vissa sätt och varför jag ofta blir så psykiskt utmattad av att att spendera mycket tid med andra människor.

Hur känns det att skriva om sitt liv?
Det är svårt att skriva om sig själv. Att dela med sig till andra människor om vad jag har upplevt och samtidigt försöka få dem att förstå på något vis. Det är kanske den tuffaste delen, att sätta pränt på känslor och tankar som jag har burit på i så många år. I synnerhet som jag har försökt skriva om det tidigare. Men det är befriande på något vis. Att skrivande kan vara terapeutiskt stämmer faktiskt. Jag har till och med prövat grejen med att gå och prata hos en terapeut men inte känt att jag uppnått samma lättnad av det som när jag har skrivit.

Vad betyder skrivande för dig?
Jag har – så länge jag kan minnas – skrivit mycket. För mig har det varit ett sätt att få ur mig sådant som jag inte har kunnat säga rakt ut. Skrivandet har alltid varit och kommer nog alltid att vara mitt sätt att kommunicera. Inte bara med andra utan även med mig själv.

Om du tvingades leva på en öde ö och bara fick ta med EN bok – vilken skulle det vara?
Enkelt. Robinson Crusoe såklart 🙂

 

I maj publicerar Ariton Förlag en antologi med 22 verkliga berättelser om det som inte syns på ytan. Emelie Eliasson medverkar med ”Jag längtade efter döden”.

Dela gärna:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *