Hur depression och ångest verkligen känns

Jonas Åsberg är aktuell med den självbiografiska boken Mörkåren (Ariton Förlag) som lanseras i mitten av september. Här besvarar han fem frågor om sig själv och hans bok.

Berätta kortfattat om dig själv
Jag är make, far, farfar, son, bror, vän, kollega och husse. Jag är sjuksköterska och utbildningsledare i ambulanssjukvården. Och jag älskar allt som kommer av det är så. Jag har också en följeslagare som jag inte själv valt. ”The Black Dog”, sinnebilden, gestaltningen av en sjukdom som oftare kallas depression. Jag har nu, omsider, kommit en bit på vägen när det gäller att hantera den svarta doggen och faktiskt, utan honom hade det inte blivit någon bok.

Vad fick dig att skriva boken Mörkåren?
Mörkåren kom till efter att jag fått en fråga av en vän som ville veta hur depression och ångest verkligen känns. Min vän nöjde sig inte med allmängiltiga beskrivningar, med svar som inte sträckte sig längre än till att säga att depression innebär att jag mår dåligt eller att ångest är en vidrig känsla. Han ville veta hur känslorna verkligen känns. Boken blev mitt svar till min vän men också ett sätt att berätta om vägen som ledde till att mörkret en dag var borta. Jag kände det som en skyldighet att berätta om hur att en vandring genom och ut ur depressioner för somliga inte alltid går längs upptrampade stigar.

Berätta om skrivprocessen från idé till färdig bok
Från början hade jag ingen tanke på att mitt skrivande skulle bli en bok. När jag funderade över hur jag skulle besvara min väns fråga väcktes min fantasi. Tankarna som kom fick fäste i metaforer och möjliga formuleringar. För att inte glömma vad jag tänkt började jag göra noteringar och anteckningar. I allt detta fann jag en dag mig själv med att bara låta orden flöda ur mig, ord och formuleringar som plötsligt bara var där. Mödan i färdigställandet blev att sortera i texterna och identifiera det som i ordflödet kanske skulle kunna bli läsbart och begripligt.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
First light av Geoffrey Wellum.
Wellum var en brittisk jaktpilot som flög Spitfire under andra världskriget. Jag och många andra ser flygplanet Spitfire som något av det vackraste som någonsin kommit ur mänskligt skapande. Att det egentligen inte är något annat än ett dödligt vapen, en krigsmaskin, döljs under slöjor av mystik, skönhet och att dess heroiska unga piloter en gång räddade ett land, och kanske en civilisation, mot en ond och överlägsen fiende. Wellums röst är spröd och samtidigt fast när han berättar, både om sin relation till sin maskin men framförallt om sin vånda, sin skräck och till sist sitt mentala sammanbrott. Han beskriver sin väg, från det att han som ung och naiv sökte sig till hetluften tills det att sorgen över vänners död, sin egen dödsångest och avsmaken i att själv vara den som dödar till sist höll på att radera ut honom som människa. Wellum gestaltar de yttersta konsekvenserna av vad människans uppfinningsrikedom och inneboende ondska innebär för den som är tvingad att hantera dem. Och han håller min romantiska syn på vackra flygplan på en anständig nivå.

Hur sorterar du din bokhylla?
Det fanns en tid då jag hade skaplig ordning på mina böcker. Rad vid rad i sektioner av bokhyllan ”Billy” täckte de en hel vägg i ett stort rum. Ombyggnationer av huset och barns behov av egna rum gav att ”Billy” åkte ut och böckerna hamnade på nya platser. I taknära hyllor, i garderober och i papplådor. I huset uppstår ständigt nya förvaringsplatser, man kan se boktravar växa fram i stort sett överallt där det finns en jämn yta. Kaotiskt osorterat kan tyckas men jag vet exakt var jag har pärlorna i samlingen.