Fem frågor till Sonja Westerblad

I slutet av september ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Loser” där 30 författare delar med sig av berättelser om förlorare. Sonja Westerblad medverkar med novellen ”Du vill inte gå ut”.

 

Berätta kort om dig själv
Jag har gjort en hel del olika saker i mitt liv jobbmässigt, men sedan några år är jag konsult inom utbildningsområdet. Arbetar mest inom Yrkeshögskolan, men håller just nu även på att ta fram en helt digital utbildning åt ett företag. Det är som en blandning av sådant jag gjort en hel del tidigare – planera lektioner och skriva läromedel. Kul! Annars har jag dragit ner rätt mycket på jobbandet för att göra annat, som att skriva och njuta av livet (vilket ju emellanåt sammanfaller). Jag bor i Stockholm med min man och vi har två döttrar, som blivit fina vuxna människor.

Hur fick du idén till novellen?
Min novell ”Du vill inte gå ut”, är som ett litet stickspår från en text jag skrev för flera år sedan. När jag såg att temat var losers, kom jag att tänka på den historien, eftersom den verkligen handlar om en loser. Så jag lyfte ut en del av berättelsen och spann vidare på vad som egentligen hänt huvudpersonen. Till slut blev det bara en liten textsnutt kvar från originalet. Det kändes bra att slutet blev lite ljust – att det ändå blev ok för huvudpersonen till slut.

Vilka är dina tankar kring begreppet loser?
Jag tänker, nu när jag skrivit novellen, att det kanske är så att man väljer lite själv ändå, om man vill se sig själv som en loser eller inte. Det där klämkäcka om halvfulla glas. Offerkofta på eller av. Och att om man vänder på perspektivet, så är det kanske inte man själv som är förloraren, utan den man egentligen såg som vinnaren (som i min novell). Min ena dotter, som var en riktigt argsint typ som barn, blev väldigt ilsken när hon förlorade i ett spel och jag sa att hon var en dålig förlorare. ”Jag är ingen dålig förlorare, jag är en bra vinnare”, svarade hon upprört och så kan man ju också se det.

Vad betyder skrivande för dig?
Det här med att skriva, är så dubbelt för mig (och säkert för väldigt många andra). Ibland (när det är som bäst) är skrivandet som en förlängning av mig själv. Orden rinner ut ur mina fingrar, in i tangentbordet och ut på skärmen, som en självklar vårbäck. Men andra gånger (alltför ofta) är det mer som att vada i ett kärr. Har så många skrivarkurser och havererade projekt bakom mig samt ett par refuserade barnböcker. Egentligen skriver jag som bäst, när jag har något slags uppdrag, till exempel på en skrivarkurs. Skulle behöva ha en privat skrivarlärare som vakade över mig, som en nitisk och sträng PT.

Vilken bok/vilka böcker ser du fram emot att läsa i sommar?
I sommar ska jag läsa Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid, som jag sett fram emot ett tag och Kvinnors liv av Alice Munro, som tillsammans med Margaret Atwood, är min husgud.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.