Över en vårfika med Karolina Larsson

Berätta kort om dig själv
Att skriva är som att andas – jag bara gör det. Ända sedan jag lärde mig forma bokstäver till ord har jag använt mig av dem när livet har varit svårt, spännande, roligt eller helt enkelt bara varit som livet allmänt är.

Jag arbetar som projektledare och har fyra barn i åldern 2-17 år så tiden jag skulle vilja avsätta till skrivande är av naturliga skäl begränsad men jag gör så gott jag kan. Ofta sätter jag mig vid datorn när de två yngsta barnen har lagt sig och där är jag kvar till långt in på natten. Att avbryta ett skrivflow är svårt och efter ett riktigt bra pass, på gränsen till euforiskt, brukar jag ha svårt för att somna. Då vandrar tankarna iväg och nya historier, eller förbättringar av de befintliga, tar form. I dagsläget skriver jag på första delen av en trilogi (roman), en novellsamling och ett par barnböcker.

Hur fick du idén till din novell?
Min svärmor gick hastigt bort i augusti 2016 efter knappt tio månaders sjukdom (ALS). Att skriva har alltid varit mitt sätt att bearbeta det som är svårt att hantera, det är mitt sätt att få ur mig det som smärtar.

När hon gick bort kände jag mig vilse och hängde inte riktigt med i vad som hänt. Allt gick så fort. Ena dagen satt hon vid köksbordet med oss och andra tog vi farväl av henne på sjukhuset. Jag började skriva för att bearbeta sorgen och söka svar på frågor vi aldrig kommer få svar på. Resultatet blev novellen ”Tummen upp” – min svärmor gjorde tummen upp till det mesta sedan talet försvann. Jag ser henne ofta framför mig med tummen uppe i vädret och ögonen som ler varmt och älskvärt. Hon var en positiv kvinna, ända ut i fingerspetsarna.

Är det viktigt att läsa böcker?
Böcker bejakar vår fantasi, öppnar upp för nya världar, situationer och personer. De kan få oss att skratta, gråta, längta och bli arga. Böcker utvecklar vårt språk och skapar möjligheter till kommunikation med andra personer – man kanske pratar om en bok med sina kollegor och så är diskussionen i gång kring fikabordet.

I dagens samhälle då livet ofta går i raketfart, är en bok ett sätt att varva ner. Att gå in i bubblan och bara existera som människa utan en massa krav och måsten. Det finns oerhört många begåvade författare, både svenska och utländska, och att läsa ser jag som avkoppling för både hjärnan och själen – så länge man har funnit en bok som tilltalar en själv.

Pocket, inbunden eller e-bok?
Jag har en svaghet för pocket av den enkla anledningen att den får plats i handväskan eller jackfickan. Det hela började när jag var nyskild och spenderade varannan barnfri söndag på ett café i Malmö där det också fanns en bokhandel – en fullständigt lyckad kombination!

Jag brukade botanisera bland pocketböckerna, föll ofta för omslaget (ja, jag vet att det är fel), köpte en bok och något att dricka och sen satt jag i timmar i favoritfåtöljen och läste. Ofta hann jag med två-tre koppar te eller kaffe och gick hem när caféet stängde.

Vad är ditt favoritfika?
När jag var liten, strax över året, låg jag utmärglad och döende i pappas armar och diagnosen blev glutenintolerans. En fika för mig har därför oftast inneburit en kopp te och i sällsynta fall en frukt då valmöjligheterna på caféer har varit små eller inga.

Som vuxen har jag mått dåligt trots dieten och i höstas togs prover som visade att jag inte är glutenintolerant… jag har inte accepterat det fullt ut än men äter vanlig mat, mår bra och har således precis påbörjat min ”fikaresa”.

Favoriten hitintills är wienerbröd med en kopp grönt te eller kaffe till. Första gången jag smakade ett wienerbröd rann glädjetårarna – jag hade aldrig ätit något så frasigt och gott! Jag kände mig ”normal” och ”som alla andra” för första gången någonsin och wienerbröd kommer alltid få mina smaklökar att dansa.

Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I mitten av mars ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Över en vårfika” där 26 författare delar med sig av berättelser om saker vi inte pratar om. Karolina Larsson medverkar med novellen ”Tummen upp”.