En mycket mörk historia men också ljus och hopp
Recension av Ann-Sofie Lövqvist
Nina är ett utsatt barn. Hennes mamma dricker och pappan klarar inte heller av att vara förälder. Istället blir det Nina som får ta hand om sina småsyskon och se till att hemmet fungerar. En dag när Nina är sju år går hon ut för att leta efter sin mamma, som inte har kommit hem. Hon blir inbjuden i en hall och det blir inledningen till flera års lidande. Mannen som släppt in henne är pedofil. Under många år kommer han att hota och utnyttja Nina. Naturligtvis påverkar dessa händelser hennes liv långt upp i vuxen ålder. Ska hon någonsin bli fri? Någonsin läka?
Anneli Stålbergs roman Glashjärta (Ariton Förlag 2015) är till stora delar en mycket mörk historia, men det finns även ljus och hopp. Händelseförloppet skildras genom Ninas ögon och koncentrerar sig på hennes känslor. Texten innehåller ganska lite dialog och många känsloladdade ord. Jag tycker att det här sättet att berätta fungerar bäst i de mörka delarna av berättelsen, där läsaren dras in i Ninas inre kaos på ett sätt som ger en klaustrofobisk känsla, men mindre bra i de ljusare delarna, där det blir platt och snarare skapar distans.
Närheten till Ninas inre gör ibland att det som finns runtomkring blir vagt. Det är nog ett medvetet val, men jag hade ändå önskat att Anneli Stålberg oftare hade dröjt kvar i de yttre skeendena och gett övriga karaktärer tydligare kontur, för när hon gör det blir det väldigt bra. Hon är bra på att hitta situationer som går rakt in i hjärtat, som en scen där pappan drömmer om en motorcykel. Den visar så fint relationen mellan föräldrarna. En annan sådan scen är mammans reaktion när Nina har blivit följd hem till dörren av en kvinna som hittat henne ute sent på kvällen. Här känner läsaren Ninas utsatthet långt ner i maggropen. För det är svårt att inte bli berörd av Ninas öde.
