Över en fika med Erika Chotai

av Eva Ullerud

erika_chotaiErika Chotai, vem är du?
Jag är 39 år. Halvindiska, halvsvenska. Uppvuxen i Umeå men har också bott några år utomlands och mina två barn har en australiensk pappa. Jag kämpar för mänskliga rättigheter, kan jag nog säga, och tror på fred. Som ung var jag med i Afrikagruppen och samlade bland annat in pengar till Amnesty.

Hur kom det sig att du började skriva?
Jag älskade att skriva som barn, jag brukade göra egna små böcker med bilder och text. Och så skrev jag dikter, ibland även visor. Intresset följde med genom skolan, på gymnasiet och universitetet. Jag hade en kreativ period som vuxen då jag skrev poetiskt och ritade i mina resedagböcker – det var liksom en grogrund för det mer experimentella.

 

Arbetar du med skrivande också?
Jag är utbildade mig till journalist innan det upptäcktes att min yngste son, Benyamin, är döv. Jag arbetade som frilans ett tag men nu är jag stödperson åt min son. Han är teckenspråkig och det krävs att man som förälder hela tiden finns till hands och driver på och nätverkar.  Men jag hoppas kunna komma igen med mitt artikelskrivande snart, helst i tidskrifter.

Vad är mest givande med skrivandet för din del?
Att jag inte behöver titta på den jag pratar med, att jag inte blir avbruten och att jag kan ångra det jag skrev, justera. Skriftspråket är spännande, när min döva son lär sig läsa och tala/höra/förstå språk på samma gång så förstår man att det är något magiskt i bokstäverna!

Skriver du i fler genrer än novell?
Jag har gått tre kurser i romanskrivande och skriver på en ungdomsroman. Lite av det poetiska har jag också tagit upp och fick vara med i de tre sista antologierna av Whildeanska Årstiderna, som är en quadrologi.

2010 gav jag ut en bok, ”Dreadlocks”, där jag sätter på mig terapiglasögonen och synar en tid då jag levde som outsider. Jag vill ge en mer allmän bild av mitt konstnärs-Jag, och förklara varför skapandet är viktigt. Jag har också skrivit lite om HBTQ, psykiatri, funktionsnedsättning i form av dövhet.

Finns det någonting du gärna vill skriva om?
Ja. Cirka en femtedel av befolkningen har en högre känslighet än andra, det kallas HSP. Jag skulle gärna vilja skriva för människor som känner igen sig i det. Kanske ett projekt med dragning åt det journalistiska.

Har du andra intressen, utöver skrivande?
Jag gillar natur och växter; örtmedicin, och dans, nycirkus, att måla, vara med mina barn Silas och Benyamin. Just nu ägnar jag mig mycket åt Vedic Art.

Vedic art låter spännande. Vad är det? Berätta!
Det är en konströrelse, konstskola, skapad av Curt Källman. Den bygger på de sjutton veda-principerna. Jag vill skriva barnböcker men är inte illustratör och åkte till konstskolan med detta i åtanke, vill att mitt måleri och skrivande ska sammanföras. Jag lockades av det indiska sambandet och har fått igång mitt kreativa arbete med detta, kombinerat med meditation och ikonmålning. Jag har också skrivit en artikel om det, till Content Central.

Varför ville du vara med i antologin ”Över en fika”?
Jag fick veta att förlaget fanns genom en person som jag intervjuade, en designer i New York som skrivit om sina problem med anorexi. Jag gillade Ariton Förlags profil och sände in bidrag till en tidigare antologi. När jag hörde om ”Över en fika” hade jag en novell som jag tänkte kunde passa, så den sände jag in.

Den passade tydligen perfekt, grattis! Vad heter din novell?
”Hon laddar om”.

 

Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar event, filosoferar och löser världsproblem. I slutet av oktober ger Ariton Förlag ut novellantologin ”Över en fika” där 32 författare delar med sig av vardagsbetraktelser. Vanliga människor gestaltas med sina funderingar och handlingar kring livets utmaningar och glädjeämnen. Erika Chotai medverkar med novellen ”Hon laddar om.”

Dela gärna:

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *