En döende mammas sista gåva

Av Rinella Rioda

Berätta kort om dig själv
Jag är uppvuxen i Japan med en svensk pappa och italiensk mamma. Året 1967 då jag var 8 år lämnade familjen Japan från Yokohamas hamn för att flytta hem till mina föräldrars hemland Sverige. Ett uppbrott som kom att påverka mig resten av mitt liv. Ingen vuxen hjälpte mig att skapa en smidig övergång från mitt älskade Japan till det nya hemlandet Sverige och därför hamnade jag i ett mellanförskap. För att klara av den omvälvande förändringen där ingen stöttade mig, blev jag en ensamvarg. Efter mycket möda och tårar (i min ensamhet) integrerades jag här i Sverige men känslan av att vara en vilsen fågel har alltid funnits inom mig även om jag fått bli inkluderad i alla sammanhang. Alla underbara minnen från mitt älskade Japan stängde jag in i mitt hjärta.

Jag blev mamma och genom barnen bubblade mina barndomsminnen upp. Jag började bearbeta mina minnen och känslor så jag kunde bli ett med mitt barndomsland såväl som mina andra två nationaliteter. I mitt hjärta är jag svenska, italienska och japanska, med andra ord en världsmedborgare.

I skolan kände jag mig misslyckad i språk och upplevde att jag fick en stämpel på pannan där det stod ”oduglig i språk” när jag gick ut i vuxenlivet. I mellanstadiet var min svenska så katastrofalt dåligt att lärarinnan förbjöd mina föräldrar att prata italienska med mig och jag förlorade båda mina två modersmål, italienskan och japanskan. Inom mig bar jag på en stor skam att inte vara som alla andra, inte ens kunna tala. Trots att jag var oduglig i språk bar jag på en glöd av berättande inom mig under större del av mitt liv.

Så kom den dagen då jag skulle få läka med mitt språk och få äga mitt eget språk. För ett antal år sedan drogs jag till allt som hade att göra med språk. Jag mötte min akilleshäl. Sprängde alla tänkbara comfortzoner. Jag skrev en barnföreställning om japanska barntraditioner och lyckades sälja in 15 föreställningar i Malmö kommun. Jag som aldrig stått på scen fixade det med glans och kom till och med i en artikel i tidningen. Jag började föreläsa i olika sammanhang. Så fick jag tipset att börja blogga och upptäckte glädjen att skriva och ha kontakt med läsarna. Det var som mina språkliga hämningar förvandlades till en fors som flödade ut i en härlig kreativitet. Till sist kom jag i kontakt med ett bokprojekt och fick möjligheten att vara medförfattare till tre antologier. När vi hade vårt första boksläpp fick jag chansen att göra något jag haft skräck inför sedan skoltiden, högläsning. Jag stod på scen och läste upp en del av min berättelse inför 100 gäster. Jag som inte ens känt mig duglig att ha högläsning för mina tre barn när de var små klarade nu av att läsa högt inför en publik.

Till vardagen lever jag i Malmö nära till mina tre vuxna barn. Förra året skedde livets mirakel, jag blev mormor till en ljuvlig gosse . Att få vara med honom , uppleva en liten människas upptäcktsfärd i världen är en gåva som mitt hjärta känner stor tacksamhet för. Till yrkeslivet är jag lycklig lottad av att få arbeta med dans och samtal inom verksamhet för personer med funktionsnedsättning och inom äldrevården.

Vad inspirerade dig till att medverka i projektet ”Under Ytan”?
Det som tilltalar mig med att medverka i denna antologi är att jag vet att genom att bidra med personlig berättelse kan läsaren få en aha-upplevelse, att de inte är ensamma om olika upplevelser och känslor. Det är oerhört läkande och bygger broar mellan människor. Det är för mig oerhört värdefullt att få vara en del i den processen.

Det var också en personlig utmaning att anmäla mig till medverka i projektet ”Dolt under ytan”, då jag har min språkliga akilleshäl. Det känns som om att klättra upp på Himalaya topp. Och glädjen bubblar inom mig för att jag klarade av att nå toppen av mitt berg.

Hur känns det att skriva om sitt liv?
Ända sedan jag var 8 år gammal har jag burit en längtan att få dela med mig av berättelser jag bär inom mig. Äntligen har jag funnit modet, styrkan och glädjen att låta berättelserna få flöda fritt, genom mitt eget språk.

Vad betyder skrivande för dig?
Språket som en gång i tiden var min värsta fiende har nu blivit min bästa vän. I skrivande finner jag en stor skattkista av möjligheter. Det är som ge mig ut på en äventyrsresa där jag inte har en aning om vad jag får uppleva och se av mig själv. I varje text jag skriver upptäcker jag nya sidor av mig själv.

När jag skriver hoppas jag att jag med mina ord kan väcka något och att mina ord kan få beröra läsarens hjärta. Att ett vackert möte uppstår.

Om du tvingades leva på en öde ö och bara fick ta med EN bok – vilken skulle det vara?
Om jag tvingas leva på en öde ö så skulle jag ta med boken ”Till dig min älskade” av David Deida som är en vacker hyllning till kvinnan. Davids ord ger mig ett uppvaknande som kvinna. Orden berör mig på djuptet och jag att kommer i kontakt med min djupaste längtan.

 

I maj publicerar Ariton Förlag en antologi med 22 verkliga berättelser om det som inte syns på ytan. Rinella Rioda medverkar med ”En döende mammas sista gåva”.

 

Dela gärna:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *