Att bemästra bloggen

Av Berta Bogar

Pernilla Fyhr, 39 år, berättar hur det är att hantera kritik på sin blogg (www.wordpress.pytternasmamma.com) i dessa näthatstider. Hon betonar dock att det bara hänt ett fåtal gånger. Så hon ångrar inte att hon bestämde sig för att berätta för världen om sina livserfarenheter. I bloggen beskriver hon bl.a. om hur det känns att leva idag som ett ”maskrosbarn”. Hon vill nå ut till både myndigheter och vanligt folk för att hjälpa andra barn att inte råka ut för samma svårigheter i livet som hon har gjort. Men när hon öppenhjärtigt skrev till sina läsare att hon inte saknade sina döda föräldrar reagerade en del läsare starkt på detta.

Hon är, det man idag kallar, en stark kvinna och delar mer än gärna med sig av sina erfarenheter.  Pernilla fick inte något av det mest självklara som barn; ansvarsfulla och närvarande föräldrar.  När jag frågar varför hon började blogga visar det sig att det var för att hon blev så starkt upprörd över en del barns svåra situation än idag. Hon rasar över den okunskap som finns om barns liv med missbrukande föräldrar. När hon började med Twitter insåg hon hur lite folk vet om verkligheten bakom dessa svårigheter.  

”Missbruksutredningen 2012” en statlig utredning om den svenska missbruks- och beroendevården gjorde henne så arg och frustrerad att hon kände att hon måste göra något mer.  ”En enda gång nämndes ordet ”barn” i hela utredningen på 937 sidor! Och ingen pratade om barnen! Då skrev jag ett öppet brev till politikerna i bloggen, jag kände att jag ville belysa detta utifrån mitt eget perspektiv som ”maskrosbarn” och berätta om verkligheten” förklarar hon med stark inlevelse och med en betoning på ”barn”.

Vad är viktigast för dig att blogga om? frågar jag henne. ”Jag vill sprida budskapet att de ska bry sig om barnen i missbrukarfamiljer. Antalet läsare är inte viktigt för mig” förklarar hon.

Blir du inte rädd av kritiken? frågar jag henne. Och hon svarar lika självsäkert och tryggt att hon inte skäms – för hon har inte gjort något fel. ”Om jag kan få en enda människa att må bättre eller att tänka efter är det värt det! För om vi vill bryta tabun, är det dags att börja prata – varför skäms vi?”

Pernilla vill inte ta det personligt, hur hård kritiken än är och menar att man måste också kunna tåla kritik i strålkastarljuset. Det lärde hon sig nog på Twitter, avslöjar hon. Tack vare det raka och direkta språk som förekommer där då man måste uttrycka sig kortfattat och klart. Alla vet det där och tar inte illa upp om man inte förstår direkt eller får en konstig fråga.

 ”Jag tar hellre emot kritik från någon än beröm” säger hon på ett för henne självklart sätt. Hon är van att ständigt bemästra olika situationer i sitt liv, att hitta olika bemästringsstrategier för att klara sig. Som mellanbarn av tre syskon, lärde hon sig tidigt att ta hand om sig själv men även att hjälpas åt för att klara livet. Och de var mycket tajta som syskon. ”Det var vi mot världen” säger hon och ler på ett allvarligt sätt och plirar lite med ögonen, liksom för att betona att hon är ok. Senare berättar hon att det hela har gjort henne till en stark människa idag. Hon vill även betona att de traumatiska händelser hon varit med om inte är dåligt för henne. Hon ser det som en ”personlig traumatisk tillväxt”. ”Det har gjort mig till en större människa” framhärdar hon och tillägger ”Jag glömmer inte det som hänt men jag tar makten över mig själv” på hennes självklart insiktsfulla men ändå lättsamma och varma sätt.

I samma stund undrar jag om denna viljestarka kvinna har ångrat något hon skrivit i sin blogg? Det gäller att tänka efter, menar hon och inte svara vind för våg när man får kritik. ”Man måste visa respekt mot andra” säger hon ödmjukt.

Uttalandet om hennes döda föräldrar gjorde att antalet läsare ökade oerhört. Det förvånade Pernilla att hennes inlägg spreds och blev uppmärksammat. Hon blev faktiskt vänligt och fint bemött, trots allt.  Nu hade hon frigjort sig och gjort sig av med skuldbördan och det hon nu efteråt kände hade blivit en styrka istället, hon hade fått en enorm frihet. Den starka kvinnan framför mig lyser igen och strålar av styrka.

Jag undrar om hon vill dela med sig av denna styrka och ber henne tänka ut fem tips till alla som bloggar om hur de ska hantera kritik. Utan att blinka delar hon med sig av fem tips:

•          Det är viktigt att veta vad man skriver om, att ha faktakunskap
•          Man ska vara övertygad och lojal, känna sig trygg i det man berättar
•          För att bemöta kritiken på rätt sätt bör man vara riktigt insatt i ämnet man skriver om
•          Det gäller att tänka på att det tar tid att jobba upp en blogg – det är inte antalet läsare som är viktigt alltid
•          Man måste sätta integritetsgränser; för att vara beredd när man bemöter kritiken

När jag frågar henne om framtiden får jag veta att hon håller på att skriva en bok som heter ”En krigares väg”. Den beskriver hennes väg i livet. Hon hoppas även kunna hålla föreläsningar i ämnet ute på skolor, för lärare, fritidspersonal, idrottsengagerade, socialtjänsten osv. Hon vill nå ut till vuxna som jobbar med barn och försöka få till stånd ett samarbete mellan olika myndigheter för att barn till missbrukare ska få riktig hjälp. Det är tyvärr få kommuner som har ett sådant samarbete i Sverige idag.

Pernilla är gift och har fyra barn i olika åldrar. Vad tycker hon är viktigt för hennes barn? Hon svarar att hon och hennes man tycker att barnen ska få vara sig själva och inte ”mallas in” i samhället redan som barn.  Att de ska tillåtas få vara barn. Att de får vara som barn ska vara, inte behöva ta på sig de vuxnas ansvar. Hennes barn kommer att få det mycket bättre. Hon har blivit diplomatisk med tiden, är inte konflikträdd men skapar ogärna konflikter. ”Vi är komplexa som människor och ska inte döma varandra” tillägger hon och jag ser att hon utvecklats oerhört mycket både som individ och människa, trots allt hon gått igenom.