Alla människor har en berättelse

Av Sarah Larsson

En vis chefredaktör sa en gång att varje människa har en berättelse. Det var höst, jag var 25 år gammal och hade just börjat studera textdesign på högskolan. Uppgiften var en del av den första kursen och gick ut på att intervjua någon i branschen, någon som arbetade med just skrivande, och för mig var valet självklart. Orden blev titeln på den artikel jag senare skrev och lämnade in, men det var också ord som kom att stanna hos mig. Idag kan jag inte tänka på dem utan att tänka tillbaka på den första skrivarkursen jag gick utanför skolan.

Jag var 21 år gammal och hade skrivit sedan jag var nio. I skolan hade jag läst varenda kurs jag kunde komma över som på något sätt handlade om skrivande, men nu hade jag för första gången anmält mig till en kurs där deltagarna inte längre var klasskamrater och jämnåriga, utan människor i alla åldrar och med helt andra erfarenheter. Kursen ägde rum hemma hos en författare och vi skulle bo hos henne under helgen. Jag var både nervös och exalterad, visste inte riktigt vad som väntade, vilka som skulle delta eller vad vi skulle skriva, men solen stod högt på en klarblå himmel och vårvärmen väckte en längtan efter sommar. Vi befann oss på landet, det var nästan som att åka bakåt i tiden, och lugnet var som gjort för att sitta och skriva.

Kursen hade enbart kvinnliga deltagare och vi satte oss i trädgården för att presentera oss. Jag var den yngsta deltagaren där, den yngsta efter mig var tio år äldre, gift och hade ett spännande jobb. Hennes glädje var smittsam och jag tyckte om henne med detsamma. Jag tyckte om dem alla och jag satt där både förundrad och imponerad medan de berättade om sina liv och allt de hade åstadkommit. Jag förlorade mig helt i deras berättelser, samtidigt som jag jämförde dem med min egen trots att jag visste att jag inte borde. Deltagarna var kvinnor som hade rest och sett världen. Som hade studerat och blivit framgångsrika, gift sig, skaffat barn och fått barnbarn. Som arbetade med radio, sjöng och spelade i band. Själv var jag 21 år gammal och arbetade på ett industribageri som bakade bröd till matbutiker. Jag hade inte studerat på högskola, inte flyttat hemifrån, inte sett världen och jag kunde varken sjunga, spela instrument eller måla. Min första tanke när vi satt där i trädgården var att jag inte skulle ha någonting att berätta. Att mina texter inte skulle gå att fylla med någonting överhuvudtaget och att jag inte alls hade någonting att komma med.

En av uppgifterna under kursen handlade om att, i text, besöka ett barndomshem. I min berättelse valde jag att i vuxen ålder återvända till huset jag växte upp i och började texten med att låta huset sova medan jag sakta rörde mig genom rummen för att inte väcka allt som en gång hade funnits där. Sedan lät jag huset vakna när den vuxna Sarah nådde rummet som den tonåriga Sarah hade bott i och där allt fanns tapetserat på väggarna; gråten, känslorna, ångesten, depressionen och de högljudda, arga rösterna som ekade i de andra rummen. Det var en personlig och väldigt utlämnande text som jag var oerhört rädd för att läsa upp. Jag kommer fortfarande ihåg nervositeten. Hjärtat som slog hårt innanför tröjan och fingrarna som fumlade med pappret jag höll i. Det var första gången jag skulle dela någonting så personligt med människor jag knappt kände. Första gången jag skrev en text om mitt liv som jag visste att jag skulle dela med andra, utan att linda in det eller gömma det bakom en påhittad karaktär. Vi satt i en ring i ett rum på övervåningen och bredvid mig satt författaren som höll i kursen. Tystnaden som föll efter att jag hade läst färdigt varade i ett par sekunder, men för mig kunde det lika gärna ha varit timmar. Sedan log författaren brett, vände sig till alla i rummet och utropade ”21 år allihop, hon är 21 år!”.

Det var under den där kursen, och kanske mer specifikt under den där skrivuppgiften, som jag lärde mig att alla människor har en berättelse. Att det inte spelar någon roll hur gammal du är, vilket yrke du har, var du bor någonstans, hur mycket du har studerat eller hur mycket du har sett av världen, alla har vi någonting att berätta. Alla har vi någonting att dela med oss av, något som kan påverka, beröra och förändra och där spelar andras erfarenheter ingen som helst roll. Du bär på någonting viktigt. Någonting stort, något som andra människor inte bär på, och oavsett om du väljer att berätta om det för någon annan eller väljer att låta det stanna hos dig, kan ingen ta den berättelsen ifrån dig. Den kommer heller inte att vara mindre värd för att någon annan bär på en berättelse som skiljer sig från din.

Idag har jag inga problem med att skriva om mitt liv. Jag jämför det inte längre med någon annans, och känner inte att jag behöver göra det heller, för det är just det här livet som är min berättelse. Ögonblicket när författaren bröt tystnaden efter att jag läste den där texten för så många år sedan är ett ögonblick som jag fortfarande bär med mig. Det var en slags vändpunkt, en insikt, som fick just den här huvudrollsinnehavaren att våga fortsätta framåt. Då var jag yngst, osäker och egentligen fullkomligt livrädd, men idag är jag så oerhört glad över att jag vågade, och om jag vågar, vågar du också.

Dela gärna:

Gästkrönikör

Webbtidningen Allt om skrivande bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “Alla människor har en berättelse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.